… samt kanalgrävande i Rumänien 1982 – och man spelar inte pingis med svartväxlade pengar
Rumänien 1982 – här skall Donaus vatten flyta
1982 var vi i Rumänien som turister, vi bodde i Mamaia vid Svarta Havet, nära Constanţa, som är en kuststad som i dag har virka 300 000 invånare. Mamaia är forfarande en semesterort, antagligen med bättre standard överlag i dag än vad som var förhållandet för trettio år sedan.
Vad som fanns då men inte i dag är Nicolae Ceaușescu, den kommunistiske diktatorn, som efter folkresning blev avrättad 25 december 1989. Han hade styrt sin egendom Rumänien med järnhand. Diktatorn är förmodligen mest känd för byggandet av sitt väldiga palats i huvudstaden Bukarest, den näst största byggnaden i världen. På köpet så försvann en stor del av huvudstadens historiska områden men i gengäld så blev det en byggnad med 1 100 rum.
Nicolae och Elena Ceauşescu inviger 1984 Donau-kanalen – frimärke från 1985
Diktatorn, tillsammans med hustrun Elena, hann i alla fall med att 1984 inviga den 64 kilometer långa Donau – Svarta Havet-kanalen, som flyter fram mellan Cernavodă vid Donau och Constanţa vid Svarta Havet. Det är en del av byggnationen av den kanalen som de gul-bruna bilderna visar, det var alltså 1982 som vi passerade där. Under tiden 1976-1984 pågick kanalbygget.
Kanalen flödar i dag således från Cernavodă vid Donau till Constanţa i en sydlig huvudgren men länkar också av i en nordlig gren som bildar Poarta Albă – Midia Năvodari-kanalen, båda leder till Svarta Havet. Den senare kanalen är 31 kilometer lång och byggdes 1976–1984. Kanalen ingår i ett livligt trafikerat europeiskt kanalsystem som via Rhein – Main – Donau förbinder Nordsjön med Svarta Havet.
Donaudeltat 1982
Orsaken till kanalbygget var att det naturliga utloppet vid det rumänska Donaudeltat är tämligen svårnavigerat, dessutom så förkortar den nybyggda kanalen resan mot Svarta Havet med 40 mil.
Deltat kan för den enskilde dock vara värt ett besök, där finns ett rikligt och artrikt fågelliv till exempel. Donau-deltat upptogs 1991 på Unescos världsarvslista.
Kanalbygge i Rumänien 1982
Bordtennis var det ja. Det fanns ett ganska skraltigt bordtennisbord i anslutning till vårt hotell, det stod utomhus men under tak i alla fall. I brist på sysselsättningar så tänkte jag hyra det för någon timme.
Eftersom vi var i Mamaia så tidigt på året som i senare delen av juni så var Havet, det Svarta, alldeles för kallt att bada i. Hotellets egna pooler var inte rengjorda, vattnet var grönbrunt och dessutom svinkallt, precis som det var i Svarta Havet. Det fick bli bordtennis som alternativ till badande.
Växlingsnota
Jag gick till receptionen för att få låna två racketar och minst en boll. Kvinnan bakom disken tittade på mej med vassa ögon: ”Växlingskvitto!!” ”Växlings-kvitto??”, sade jag, ”för att få hyra bordtennis-racketar för 3,50 Lei?” Den summan motsvarade ungefär halva beloppet i svenska kronor, en spottstyver alltså. ”Yes, växlingskvitto, annars inga racketar!!”. Jaha, hade jag nu ingen verifikation på att mina rumänska Lei var lagligen införskaffade så visste jag inte vad som väntade.
Fast jag hade växlat officiellt, det gjorde jag genast vid ankomsten. Dummare var jag inte. Sedan hade jag växlat på en toalett också, till en mycket bättre kurs, svartväxlare saknades inte. En annan sak var, att det inte fanns så mycket att lägga pengar på. Att åka buss till Constanţa, till exempel, kostade lokal valuta, eller att hyra en trehjulig cykel med en extra sittplats mellan de två framhjulen. Den cykeln var svår att styra rakt fram, den ville hela tiden av egen kraft svänga åt endera höger eller vänster. Men förutom bussen och cykeln var där inte så mycket att slösa Lei på.
Jag tog hissen till vårt rum och återvände sedan med växlingsnotan. Kvinnan bakom receptionsdisken såg besviken ut och var fortfarande lika ilsken till sättet. Hon gav mej i alla fall racketar och en celluloidboll. Jag var nog rapporterad som fuskväxlare, nu fick hon inte chansen att ställa mej mot väggen.
Bordtennisspel med ärligt hyrda racketar – Mamaia – Rumänien – 1982
I en annan liten episod från vistelsen i Mamaia innehade vår lille son huvudrollen. Det fanns en TaxFree-shop vid hotellet, där skulle man förstås handla med västvaluta. I matsalen hade vi blivit tummis med en glatlynt servitris i medelåldern, inte utan orsak insåg vi. Hon undrade om vi kunde köpa en limpa cigaretter år henne i den tax-free-shop som fanns på hotellet och jovisst, det kunde vi väl göra. Det gjorde vi och dagen efter så överlämnade vi diskret paketet till henne och fick lika diskret betalt i motsvarande lokal valuta.
Sonen undrade vad vi sysslade med och vi berättade för honom senare på kvällen. Nästa dag, när vår gladlynta servitris överlämnade dagens rätt, tallrikar med sega köttbitar på, ropade lille sonen högt och ljudligt: ”Tack för pengarna!”. På svenska naturligtvis och som tur var.
Jo, en incident till. När bussen skulle frakta oss till flygplatsen utanför Constanţa så stod den uppställd utanför hotellkomplexet och var beredd att avgå. Det visade sig emellertid att en person saknades. Ansvarig för stuvandet av turister på bussen beslöt sig för att ta sig till det rum där den saknade borde finnas och jodå, där låg han (en drygt medelålders man) och sov eller var i alla fall i ett kraftigt rus. Resväskan blev hastigt packad (inte av den packade) och mannen blev mer eller mindre buren ut till bussen. Hemresan kunde påbörjas.
Fotnot 1: bilden ovan, med frimärket, är hämtat från: http://en.wikipedia.org/wiki/Danube_%E2%80%93_Black_Sea_Canal
Fotnot 2: för att finna Donau – Svarta Havet-kanalen på en karta, sök på Cernavodă, Constanţa, Rumänien, på Google Maps.
abandowest 