Samoa 2009-09-29 – 06:48:11- jordbävning och därefter …

… en tsunami – vad gör vi, vart tar vi vägen?

Tsunami – Samoa – 2009

Jag satt upprätt i sängen och skrev vykort och jag minns att klockan var ungefär kvart i sju på morgonen tisdagen den 29:e september 2009, (klockslaget var 06:48:11 enligt vetenskapliga noteringar från Nya Zeeland, som jag läste senare). Jag satt där och bet i pennan när plötsligt allting började skaka, hela ”vårt” hus (eller fale eller bungalow), som tillhörde Le Vasa Resort som ligger på den sydvästra delen av huvudön Upolu på Samoa, skakade, liksom sängen jag satt i. Jag blev kvar i sängen en stund och väntade på att det skulle upphöra att skaka men det gjorde det inte. Hur tåliga var väggarna och hur tåligt var taket?, undrade jag.

En mycket obehaglig känsla, den att säng och väggar, ja allt, skakade med ett otäckt ljud. Jag steg upp ur sängen och gick till förrummet där den jag delade fale’n med, en tysk, satt kapprak i sängen och stirrade rakt framför sig. Vi gick ut på den lilla altan som löpte längs långsidan av huset och gick mot den lilla trappan som ledde upp mot altanen och kom att titta på en stenmur. Det rök från den, de skrovliga stenarna vibrerade och skavde mot varandra och friktionen gjorde att det rök. Allt fortsatte att skaka, evighetslång tid förflöt.

Efter ungefär två minuter, den tidsperioden har jag läst om senare liksom att den perioden faktiskt inrymmer tre olika jordbävningar, detta har uttryckts av  Keith Koper vid University of Utah Seismograph Stations, efter dessa två minuter slutade det äntligen att skaka. Det kunde lika gärna ha varit 6 timmar men två minuter tycker jag stämmer med min egen uppfattning, jag hann med så många olika moment under de två minuterna tyckte jag. Vi andades ut, men i stället uppstod en annan oroande känsla eftersom den stora tsunamin i Asien 26 december 2004 fanns i minnet. Jag spanade ut mot havet. Därute fanns ständigt fräsande vita bränningar vid reven, skulle man i tid kunna urskilja en tsunamivägg om det kom en sådan?

Tsunami – Samoa – 2009

Efter en tämligen förvirrad tidsperiod som varade drygt en timme eller det var kanske en kortare tid, en halvtimme eller en kvart, jag har egentligen ingen aning om hur lång tid som förflöt men en timme har jag läst någonstans, en period då man inte visste vad som skulle vara det rätta att göra, så tittade jag åter ut mot havet, mot bränningarna. Där ute fanns en bred och hög våg, ungefär vid det rev som finns där, men detta var absolut inte en vanlig bränning. Jag visade den för min tyske medresenär; de övriga två i gänget, som var ett svenskt par och som bodde en bit bort, hade vi inte sett till ännu.

Den vita väggen närmade sig. Jag gick till grannhuset, där ett yngre par från Nya Zeeland satt i godan ro på gavelaltanen, den som vette åt motsatt håll från reven och bränningarna räknat. De flesta turisterna på Samoa är Nya Zeeländare. De blev så klart oroliga när jag visade dem vad vi såg, en vattenfront som närmade sig. Jag pratade med dem på kvällen sedan och de berättade att de hade flytt till högre belägna delar inåt land tillsammans med en del Samoaner.

Människor som fanns inom området för den ”resort” vi bodde på hade börjat springa mot säkrare områden. Jag blev kvar med kameran en stund, bland annat för att jag började inse att tsunamivågen nog skulle passera tvärs över den udde, eller halvö, som Le Vasa Resort låg på och att man förmodligen inte skulle behöva förflytta sig alltför långt inåt land för att undgå faran. Osäkert var det i alla fall och även jag förflyttade mej förstås till det som kunde bedömas vara tsusamisäkert område, även om det var oklart hur mycket vattnet skulle sprida sig åt sidorna, och jag kan garantera att jag kände mej liten gentemot naturkrafterna och jag var ganska rädd.

Tsunami – Samoa – 2009

Susans rum efter tsunamin

Susan, även hon från Nya Zeeland och som jobbade på resorten, är den som på den översta bilden ovan springer med tsunamin bakom ryggen. Hon bodde i ett enkelt rum ganska nära stranden och det var tur att hon uppfattade vågen och kunde ta sig ut från sitt rum. Förutom vatten så hamnade ett tomfat därinne och det hade förstås kunnat skada henne om nu inte vattnet gjort det av egen kraft.

Tsunami – Samoa – 2009

Den våg vi drabbades av var uppskattningsvis 2-3 meter hög. Förutom att vattnet kunde passera rakt över udden/halvön där Le Vasa Resort var belägen så tror jag också det faktum att där fanns en brant nivåskillnad på ungefär en meter mellan normal vattennivå och landytan, den gräsmatta man ser på bilden, bromsade in tsunamins framfart. Värre var det 4-5 mil sydöst ut, vid det ställe där Upulos södra kuststräcka möter den östra och bildar en spets. Där var tsunamins höjd uppskattningsvis 14 meter (det har jag sett att vetenskapliga beräkningar från Nya Zeeland har angett) och den lilla orten Lalomanu som ligger där drabbades svårt och merparten av de 143 människor som omkom på Samoa hade befunnit sig där. På sträckan dit från vår ort räknat hade även ett antal byar och turistanläggningar utplånats, bland annat Coconuts Beach Club, som vi besökt några dagar innan för en lunch.

Totalt omkom omkring 192 personer på grund av tsunamin här i ”Söderhavet” i södra delen av Stilla Havsområdet, enligt Science Daily; förutom på Samoa även på Amerikanska Samoa och på Tonga (på ögruppen Niuatoputapu cirka 50 mil norr om huvudön Tongatapu).

En person omkom emellertid i vårt område. Det var en 4 år gammal pojke som bodde på den lilla ön Manono, belägen ungefär 2 kilometer nordväst om den plats vi bodde på. Den ön hade vi besökt dagen innan, då en båtägare ur lokalbefolkningen mot betalning hade skjutsat oss dit. (Det besöket finns beskrivet i det här inlägget). Bilden nedan visar sökandet efter den försvunne pojken, som så småningom hittades och som alltså tragiskt hade omkommit i tsunamin.

Sökande efter en saknad liten pojke – Samoa 2009

Vi hade inte tillgång till radio eller TV varför vi inte nåddes av något larm via dessa kanaler, någon annan typ av larm fanns inte heller, men jag vet att i den lilla huvudstaden Apia, som ligger på den norra delen av Upulo (och som det finns ett inlägg om här) så evakuerades människor till högre belägna platser och stadens gator tömdes. Invånarna och besökarna i Lalomanu var uppenbarligen liksom vi ovetande om den analkande tsunamin. Även om det var tidigt på morgonen så vaknade väl alla av jordbävningen, som för övrigt hade en magnitud av 8.1 Mw (finns uppgifter om 8.3 också) och det var den största jordbävningen över huvud taget under 2009. Den hade sitt epicentrum på cirka 18 kilometers djup i södra Stilla Havet vid gränsen mellan Stilla Havs-plattan och det Tonganska blocket i den Australiska plattan.

Först nu i dagarna, när jag letade faktauppgifter till det här inlägget, så läste jag att det skulle ha varit tre jordbävningar som inträffade inom två minuter: den första var av magnituden 8.1 och den utlöste två andra jordbävningar, som båda uppmätte en magnitud av 7.8.

”At first, we thought it was one earthquake,” says study co-author Keith Koper, director of the University of Utah Seismograph Stations. ”When we looked at the data, it turned out it wasn’t just one great earthquake, but three large earthquakes that happened within two minutes of one another. The two quakes that were hidden by the first quake ended up being responsible for some of the damage and tsunami waves.”

Koper är chef för seismografstationer vid universitetet i Utah och är medförfattare till en studie som publicerats i tidskriften Nature.

Tsunami – Samoa – 2009

Vi fyra, tre svenskar och en tysk (det var den senare som hade sytt ihop resan, vars mål var en veckas segling på Tonga), kunde konstatera att alla vid Le Vasa Resort hade klarat sig utan skador. Jag tror att det var max 10-15 personer som befann sig vid Le Vasa Resort vid de tidpunkterna på morgonen då jordbävningen (jordbävningarna) och tsunamin inträffade. Vi hade haft en ofattbar tur jämfört med dem som befann sig vid Lalomanu.

Tidigt nästa morgon skulle vi flyga vidare till Tonga men visste inte om den ganska närliggande flygplatsen Faleolo vid havet på den västra sidan av Upolu hade klarat sig utan skador men det fick bli som det blev. Det visade sig att flygplatsen var utan skador.

Jag ville gärna kontakta anhöriga hemmavid men det var svårt eftersom all elektricitet var utslagen på grund av vatten. Våra egna mobiltelefoner med svenskt abonnemang fungerade dessvärre inte på Samoa eftersom det inte fanns täckning för dem. En mobiltelefon som fungerade fanns i alla fall tillhands och jag fick låna den för att sända ett meddelande hem. Efteråt så kunde jag konstatera att det i nyhetssändningar hemma i Sverige hade rapporterats att inga svenskar befann sig på på Samoa, vilket jag finner något märkligt.

Så här skrev Expressen: ”Helena Melin Hultgren är första ambassadsekreterare i Canberra i Australien. Hon uppger att man på ambassaden inte tror att det finns några turistande svenskar på Samoa: -Vi har inte kommit i kontakt med några svenskar. Vi har en honorärkonsul i Apia som träffade tre svenskar förra veckan. Men han tror att de hade rest därifrån, så vi känner oss ganska lugna, säger hon till TT”.

Vi var visserligen tre svenskar och en tysk i vår lilla grupp på Samoa men mig veterligt så hade vi inte träffat någon honorärkonsul veckan innan. Vi var ju emellertid oskadda och i gott skick och lilla Samoa med 190.000 invånare och knappa resurser hade nog med problem utan att dessutom behöva söka efter svenska turister, det är jag helt införstådd med, dessutom lyckades vi ju trots allt meddela oss med anhöriga.

Tsunami – Samoa – 2009

Fisksökare – Tsunami – Samoa – 2009

Den här resan till Samoa, som dessförinnan också omfattade besök i San Francisco och därefter Tonga, Auckland på Nya Zeeland och Peking, ägde rum under en turbulent tid i mitt liv.

Året innan, 2008, avled den kvinna som varit min älskade hustru sedan nästan fyrtio år tillbaka, vår sons mamma, efter lång tids sjukdom. Detta år, 2009, drabbades jag av en allvarlig hjärtinfarkt några månader innan den här resan skulle bli verklighet. Att infarkten inträffade vid en ålder som nästan på veckan var densamma som min fars då han plötsligt dog i samma åkomma, det gjorde mig väldigt betänksam. Läkare avrådde mig emellertid inte från att resa så jag tvekade aldrig om den saken, jag hade återhämtat mig skapligt och kände mig tillräckligt stark, tyckte jag. Så inträffade då den här naturkatastrofen på Samoa, som slutade så illa för ett par hundra människor vilka omkom, dessutom skadades åtskilliga och ungefär 2.000 blev hemlösa. Året efter, 2010, avled min mamma, över 90 år gammal.

Fisksökare – Tsunami – Samoa – 2009

Oregelbundna vågor i grumligt vatten rullade på eftermiddagen in mot den vik som hade legat i ”skyddat läge” mot tsunamin. Vågorna såg ganska otrevliga ut, lite onaturliga. 

Vi kunde inte upptäcka några direkta skador efter jordbävningen (jordbävningarna), förutom en del sprickor i den vägbana som passerade området där vi bodde, och det var väl i alla fall positivt att det var så begränsat vad det gäller jordbävningsefterföljder.

Efterdyningar en halv dag efter tsunamin – Samoa – 2009

Under resten av dagen hjälpte vi till med att röja upp på området vid Le Vasa Resort och belönades på kvällen med öl i den lilla baren, som hade klarat sig, och samtalade med den amerikanska ägaren, en kvinna. Morgonen därpå blev vi  körda i den förbeställda bilen till flygplatsen och startade 06:45 på onsdagen den en och en halv timme långa flygningen till Tonga, där vi landade 08:15 dagen därpå, på torsdagen. Jo, det stämmer, det var 24 timmars tidsskillnad, sedan dess har dock Samoa ändrat sin tid och flyttat klockan 24 timmar framåt. Fredagen den 30:e december 2011 upplevde aldrig samoanerna men tisdagen den 29:e september 2009 stannar i minnet för evigt.

Efter tsunamin – Samoa – 2009

Det här inlägget blev längre än vad jag hade beräknat men här avslutas det i alla fall, sånär som på den här länken till ett tidigare inslag som handlar om ön Manono, som jag nämnde i inslaget ovan och som vi besökte dagen innan jordbävningen och tsunamin.

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

Annons