Livet på landet i en sörmländsk socken…

… var under statartiden inte precis någon dans på rosor

Morfar med arbetsgivaren på lasset och dennes dotter t.v. – Björkvik, Sörmland

Hofsta, Björkvik, Södermanland – 1931

Bärgning av hö pågår på ägorna till gården Görelsberg (tidigare kallad Bondgården) i Björkviks socken i Södermanlands län. Min morfar Algot hjälper till med höbärgningen, han står med en högaffel i handen, och gårdens ägare, som nog egentligen var arrendator under Hofsta Säteri, befinner sig uppe i lasset. Dottern till arrendatorn står också med i högaffel i handen, till vänster. För övrigt så är där två hästar, de oumbärliga dragdjuren som så ofta är med på bild i gamla fotoalbum. En schäferliknande hund kan man också se. Jag vet inte vilket år som gäller men jag tror att det är i slutet av 1920-talet som höskörden räddas från åkrarna.

Morfar och mormor var statare, liksom mormors familj, och detta präglade dem förstås också efter statartiden. Det fanns ju finare folk och det fanns de andra, som statarna, som hade att stå med mössan i hand. Det gick inte riktigt  ur medvetandet. Min mamma hade det också med sig, det här med finare folk, de orden slank ur henne ibland. Jag tror att damerna till höger tillhör kategorin ”finare folk”. De är okända för mig men bör i alla fall vara från Björkvik.

Drängar, morfar Algot längst till höger – Görelsberg, Björkvik, Sörmland – tidigt 1920-tal

Det finns beskrivet i ett gammalt dokument från 1914, ett Städjebevis / en Statlista, hur mycket min morfar stataren/statdrängen skulle tjäna på ett år vid Görelsberg i sörmländska Björkvik:

”Drängen Algot E. som till mig aflämnat sin förra husbondes orlofssedel(*), antages härmed i min tjänst under tiden från den 24 oktober 1914 till den 24 oktober 1915 såsom arbetsdräng, därvid mellan oss öfverenskommits om löne- och öfriga villkor på sätt här nedan bestämmes:

C.M. Rosenberg – Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige – 1882-1883

Lönevillkor: Städjepenning 5 kr, Kontant lön 250 kr, 150 hvete, 700 råg, 150 korn, 70 ärter, 100 hafre eller blandsäd, 3 oskummad mjölk per dag, 2 skummad mjölk per dag. Det åligger E:s Hustru att mjölka vid behof.”

Kvantiteterna avsåg förstås kilogram respektive liter. Ett kollektivavtal från 1944-45 (det gällde således inte morfars avtal från 1914) föreskrev att familjebostad med en golvyta om 35 kvadratmeter skulle ingå, potatisland finnas liksom förvaringsrum för potatisen, matvaror och spannmål samt vedbod och brännved, svinhus (inklusive gris?) och rum för höns, dessutom avträde liksom en vattenkälla inom rimligt avstånd. Fri skjuts vid sjukdom och jordfästning skulle också erbjudas.

De båda parterna har sedan underskrivit dokumentet och i och med detta erkänner morfar innehållet i detsamma: ”Att jag, som aflämnat min senast erhållna orlofssedel, förklarar mig nöjd med ofvannämnda villkor samt förbinder mig att ordentligen fullgöra och i allt ställa mig Legostadgans föreskrifter till noggrann efterrättelse, försäkras; städjepenningen bekommen, erkännes. Ort och dag som ofvan.”

En blundande morfar Algot med katten Lurvan

(*) Orlovssedel var ett intyg, utfärdat av ”husbonden” i  enlighet med legostadgan, som klargjorde att en statare/tjänare var fri från sin tjänst, dessutom innehöll orlovs-sedeln också ett betyg från den städjades tjänstgöringsperiod.

Beträffande min morfar så minns jag, och det är förstås från långt senare, att han älskade salt sill och potatis, det skulle han kunnat äta alla dagar om året om det knep. Han gillade att lyssna på Kalle Jularbo också, dragspelskungen, men jag tror inte om det spelades så mycket Jularbo på hans radio, det skulle helst vara mer ”kulturell” musik på den enda kanalen. Och så var han väldigt fäst vid katten, fast den fick gå ut om natten. Det var vanligt att man nyttjade att katten faktiskt är ett nattdjur och den förväntades då hålla ordning på mössen. Morfars katt hette Lurvan och var släkt med vår katt Mirran. Av någon anledning så kom inte mormor och Lurvan så väl överens. Kattens namn, släktskapet dem emellan och Lurvans och mormors lite  frostiga relation mindes jag inte utan där fick jag hjälp av min syster.

Morfars far – tidigare soldat på soldattorp – Björkvik, Sörmland – troligen 1920-talet

Johan Fredrik, född 1864, Algots far, var under perioden 1883 – 1897 som soldat (knekt) bosatt på Tibble Nr 17 soldattorp i Stora Malm (i Katrineholmstrakten, den blivande staden som 1880 hade bara cirka 400 invånare). Tibble Nr 17 brann ned omkring år 1980, där finns i dag i stället en större byggnad uppförd. Johan Fredrik tillhörde Livkompaniet vid Södermanlands Regemente och hans soldattorp låg i Tibble Rote i Stora Malms socken och sorterade under Oppunda Härad. Johan Fredrik blev sedan torpare och bodde så småningom först vid Stubbetorp och sedan vid Marielund, båda husen belägna i Björkvik. Jag vet inte vilket av husen som syns på bilden. Nio barn begåvades han och hustrun Augusta med, min morfar Algot var ett av barnen.

Beträffande rote: ”allmogen” hade en gång indelats i rotar och var och en av dessa rotar skulle svara för rekrytering, utrustning och underhåll av en knekt. Denne erhöll vanligtvis ett torp, bidrag till kläder och en del annan utrustning. I krigstid var knektens uppgift uppenbar, i fredstid kunde han deltaga i produktivt arbete och också odla marken vid sitt torp, som oftast låg i rotens utmarker.

Morfars brorson t.v. – Björkvik, Sörmland – ungefär 1935

Jag tror att den unge mannen till vänster om hästarna är morfar Algots brorson Erik men jag är inte helt säker. Min mor, som jag frågade på senare år, trodde i alla fall att så är fallet. Fast det spelar ju ändå ingen roll för de flesta av er som läser detta. Erik, som väl är behjälplig på något sätt vid harvandet med parhästar (och ett föl), blev i alla fall 91 år gammal och avled för bara några år sedan.

Mormors far, Carl Henning – Tjärsta gård, Björkvik – 1912

Här står min mormor Edits far, Carl Henning, med ett av de djur han hade att svara för. Han var statare, eller statdräng, eller ”la’gårdskarl” (ladugårdskarl) som han nog kallade sig själv. Vid just det här tillfället var platsen Tjärsta Gård i Björkvik i Sörmland. Någon häst att posera vid hade han inte, men den välryktade kossan var väl ståtlig nog att visa upp sig tillsammans med. Han var statare som sagt och fick en del av sin lön i naturaförmåner, precis som det är beskrivet för min morfar tidigare i texten. Det lilla kontantbelopp som utgick för dem som städjades blev alltså kompletterat med en stat i form av naturaförmåner.

Carl Henning med familj flyttade ofta, han sökte som statare anställning vid andra gårdar och de flyttade från ställe till ställe. Flyttarna skedde i slutet av oktober (se Algots villkor) när detta var möjligt under den så kallade (obetalt lediga) slankveckan (som jag noterade namnet på nu när jag läste om statare, jag hade inte hört ordet slankveckan innan). Min mormor berättade vid något tillfälle att de bodde 7 personer i ett rum och kök och att det var 4 familjer i en ”sta’stuga”, eller statarkasern, där varje familj (med många barn) då alltså hade vardera 1 rum och kök. Mormors familj var statare vid bland annat Harpsund, i Flens kommun, vars herrgård ju i dag är statsministerns rekreationsbostad.

”Tilda i Kullen” – Björkvik – okänt årtal

Tilda (egenligen Mathilda), på bilden ovan tillsammans med kor, och hennes man, torparen Gustaf Arvid, gifte sig 1902 och flyttade 1909 till torpet Kullen. Jag är inte släkt med Tilda och Gustaf Arvid, men vill ändå visa bilden med Tilda och kossorna, för så mycket mer sörmländsk landsbygd kan det nog inte bli. Beträffande Kullen så såg jag precis en nätmäklare-annons, som stämde in med namn och lägesangivelse, med följande beskrivning: ”Torpidyll med vackert och lugnt läge i trakten kring Björkvik, ca 13 mil från Stockholm”. Det bör vara Tildas torp.

För att återgå till statsystemet. Det var en storgodsföreteelse, i viss mån förekom statare också på stora bondgårdar. Trist och enehanda var statarens liv, ett liv på nåder i en undanskymd del av samhället. Det svenska statarsystemet uppkom på 1700-talet i och kring Mälardalen, vilket innebar delar av Södermanland, Uppland och Västmanland. Flest statare fanns det runt 1920. Statarna var oftast gifta och anställdes familjevis, då även hustrun förväntades att arbeta, vilket framgår av Algots anställningsbevis, där hans hustru vid behov kunde uppmanas att delta vid mjölkningen av gårdens kor. Statlönesystemet avskaffades 1945 men när det riktiga människovärdet återkom vet jag inte riktigt.

Jag planerar ett inslag framöver med en liten berättelse om min mormor, som var sprungen ur det nedklassande statsystemet.

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

Annons