… med personalbilder från 1960-talet
Elon ”Kocken” Karlsson med fr v Leif Johansson och Björn Larsson
Jag gillade Kocken, har var alltid vänlig och trevlig att prata med, och visst syns det på ovanstående bild från mitten av 1960-talet att han harmonierar med omgivningen. Bilden är fotad i det kombinerade uppacknings- och prismärkningsrummet vid Lundins, ett krypin som låg granne med Leif Johanssons och Björn Larssons bas (som var en arbetsdisk och ett antal hyllor för paket), varifrån de organiserade utskick av varor medelst en schasmoped i första hand. Därifrån denna bas kunde man sedan kliva rakt ut på gårdsplanen och med några steg komma via en lastbrygga till lagerbyggnaden, där Helge Larsson och Axel ”Acke” Schüberg residerade och för den delen också Kocken.
Kocken föreföll kunna ta till vara det som livet bjöd. Han var KSK:are (= Katrineholms Sportklubb, man kunde annars i stället vara KAIK:are, Katrineholms AIK, eller möjligen Värmbolare, Värmbols GoIF), och han sysslade också med lokalrevy, åtminstone på 1940-talet.
Elon ”Kocken” Karlsson – mitten av 1960-talet
Kock minns – Sporting1958
Kock minns – Sporting 1958
Med ett par klick på de små bilderna till vänster kommer man till Kockens ”Ögonblick jag minns – Kock skriver med rödpenna”, där han har samlat några stunder från sitt liv som KSK:are. Ögonblicken består av små kåserier, minnesbilder, hämtade ur ett julnummer av Katrineholms SK:s klubbtidning Sporting från 1958. Elon hade året innan fyllt 50 år, han var född 1907, han avled 1980.
Lundinsveteraner – Kennert Björk t v och Lasse Eriksson – Katrineholm 2015-03-26
Lundins Järn vid Vingkersvägen i Katrineholm
Lasse Eriksson arbetade nästan femtio år på AB Ludvig Lundins Järnaffär inklusive den period som följde efter Lundins konkurs 1992: den nye ägaren Leif Westlings företag Byggma Öst. Det sammanslagna Lundins / Byggma Öst flyttades 1994 till industriområdet vid Lövåsen i stadens utkanter. Lundins-huset vid Vingåkersvägen (före detta Fruktmoset, f d AB Bröderna Köhler) revs 1998, i dag finns där en Liedl-butik på platsen.
Lasse började jobba i Lundins järnhandelsbutik vid Köpmangatan i Katrineholm 1958, följde sedan med när verksamheten flyttades till Vingåkersvägen 1967 (då ”Lundins-huset” på Köpmangatan revs) och pensionerade sig 2007 från Bygg & Interiör, som företaget vid Lövåsen hette då.
En ”tidig” upplaga av Kennert Björk
Fjorton år gammal började Kennert Björk 1961 på Lundins Järnaffär och inledde sin bana där som ett underårigt mopedbud. Han hann sedan med att göra militärtjänst i Strängnäs 1965-66 och arbetade vidare hos Lundins fram till konkursen 1992, då han i stället började studera vid Åsa Folkhögskola, som ligger några mil österut från Katrineholm räknat.
Kennert var under en period lagledare för bandylaget Ändebols SK, en klubb i en ort som knappast finns med på kartan, Kennerts hemort. ÄSK kvalade 1979 faktiskt till Allsvenskan och minsann besegrade de IFK Kungälv på Skarpe Nord i Kungälv och spelade oavgjort mot IFK Motala. Ändebol var förstärkt med bland andra landslagsmannen och flerfaldige svenske mästaren Hans Carpman och med några andra starka namn, men det blev IFK Motala som tog steget upp till högsta divisionen.
Kennert är i dag mycket intresserad av och engagerad i hembygdsforskning, med förkärlek för Ändebolsområdet (och här är är ytterligare en Ändebols-länk).
PS/ Tack Reijo för bilden på klubbmärket! /DS
Lasse Eriksson styrker sig på sportavdelningen – ungefär 1965
Annons 1956
Bagarmästare Carlsson – bild från projekt Runeberg 1934
Lasse bodde och växte upp på landsbygden utanför Katrineholm och gick i skola i Valla, ett litet samhälle någon dryg mil öster om staden, och han läste senare på läroverket i Katrineholm.
1957 lärde han sig till bagare vid det mycket omtyckta M. Carlssons Bageri & Konditori. Det var omtyckt av mig i alla fall, de gånger min mamma och jag åkte bussen in till Katrineholm för att handla förnödenheter så stod ett besök hos Carlssons Konditori högt på önskelistan, min önskelista, kanske också min mammas. Därinne önskade jag helst helst få förtära varm choklad med vispgrädde och en potatisbakelse därtill, då var den ungdomliga lyckan alldeles omätbar. Där på detta drömställe fick Lasse Eriksson chans att knåda degar. Jag undrar om han kanske också några år senare utformade den typ av de potatisbakelser som jag så högt eftertraktade?
Erik ”Trosa” Johansson – ungefär 1965
1958 började alltså Lasse Eriksson i stället arbeta på Lundins Järn på Köpmangatan i Katrineholm och den första tiden innebar det arbete i uppackningen hos Erik ”Trosa” Johansson, som vid den perioden hade hand om uppackning och prismärkning av varor. Erik kallades Trosa efter hemstaden med det namnet.
Ett avbrott i uppackningsarbetet blev det då det saknades en lastbilschaufför på grund av sjukdom och Lasse blev beordrad att rycka in i stället. Han hade ju körkort ”för bil”, vilket kanske också kunde innebära lastbil, däremot hade han aldrig suttit bakom ratten i en lastbil. Han körkort var färskt dessutom. En av de första körningarna innefattade pålastning av 10 meter långa järnbalkar, som med gemensamma ansträngningar lades på de klykor, eller gafflar, som fanns monterade framtill och baktill på fordonet, så att balkarna vilade strax utanför och längs med den högra sidan på lastbilen. Några truckar som skulle underlättat lyften fanns inte. Pumpen, eller Pumpseparators Gjuterier, var köpare och målet för lasten med de tunga balkarna. 
Inte lätt för en oerfaren chaufför att hantera de tunga balkarna och att backa in till avlastningsläge.
Karsuddens sjukhus, som då var en byggarbetsplats, skulle också ha leverans av balk och där var det lerigt och Lasse körde fast i modden. När han väl kommit loss var det dags att med spett lämpa av balkarna på önskad plats. Nästa körning kunde till exenpel vara koks i säckar, koks var ett bränsle för eldning. Säckarna skulle oftast tömmas ner i källare för att hamna intill värmepannan. 14 dagar varade vikariatet som lastbilschaufför. 1960 avverkade Lasse militärtjänstgöring på F11 flygflottilj i Nyköping.
Moster Lena, kusin Hasse och åtminstone halva Warmwind-kaminen
Jag själv minns förresten att min pappa ibland brukade beställa ett antal 200-liters fat från Lundins, 10 st per tillfälle tror jag, med lysfotogen, som användes i vårt hem för den Warmwind-kamin vi hade för uppvärmning av huset den kalla årstiden. Fotogenen pumpades med en handpump från fatet upp i en kanna som bars in till kaminen. Hur som helst, vid dessa leveranstillfällen stånkade Lundins-lastbilen fram på den lilla vägen, två hjulspår närmast, till vårt hus och på något sätt lämpades oljefaten av bilen. Jag minns inte om de rullades av med hjälp av plankor eller om de bara släpptes på marken.
Olle Lundgren vid den nedre delen av lagergården
Delförstoring av Olle Lundgren, från lagbilden
Olle ”Gas-Olle” Lundgren poserar på Lundins innergård. Han kallades ibland för ”Gas-Olle” därför att han var ansvarig för gasförsäljningen, acetylen och syrgas var det väl i första hand. I lagerlokalen (den med fönster) bakom honom förvarades bland annat barnvagnar, som också ingick i varusortimentet. Det var väl inte precis den mest attraktiva eller charmiga lokalen för visning av barnvagnar för nyblivna föräldrar.
Olle var en duktig bandyspelare på 1930-talet, det visste jag faktiskt inte tidigare, men han var med i det lag som 1933 genom kval mot IFK Norrköping (2-3, 4-0) förde ett bollspelande Katrineholmslag, KSK, upp i allsvenskan för första gången. Kepsen är nästan densamma 1933 som den som satt på huvudet den soliga dagen i mitten av 1960-talet.
KSK vann Division 2 östra efter säsongen 1932-33 och spelade alltså kommande säsong, efter kvalspel, i högsta divisionen, som bestod av två grupper, Div 1 södra respektive Div 1 norra. Varje grupp innehöll 8 lag och KSK spelade i den södra gruppen, där de höll sig kvar till 1935-36, då de slutade sist i serien.
Katrineholms SK i mars 1933, laget har precis blivit klart för allsvenskan – Olle Lundgren knästående längst till höger
Laget från 1933 bestod av, stående från vänster, Henry Andersson, Olle Eriksson, Gösta ”Göken” Sundberg, Gustaf Fransén, Ivan Landerholm, Hjalmar ”Hjalle” Sundberg, Harry Nyberg, Axel ”Krutis” Carlsson och knästående från vänster: Gunnar ”Kanon” Andersson, Gösta ”Johan” Johansson och ”vår” Olle Lundgren.
Paus med Lundinare på färd mot Stockholm – 1965
Här ovan står ett gäng Lundinare under en paus i samband med en bussfärd mot Stockholm, där det bland annat skulle ätas på fin restaurang. De två närmast till höger heter Gunnar Åhnstrand, butikschef, i mörk kostym, och Anders Persson, och till vänster om Gunnar, till stora delar skymd, med det ljusa håret, står Erik ”Trosa” Johansson.
Lite längre bort, med handen i byxfickan, står Lennart ”Tjonke” Eriksson, välkänd bandyspelare i KSK på 1950-talet, det finns ju ett litet bandytema här. Har var aktiv i KSK även efter tiden som spelare och agerade till exempel som hejaklacksledare när KSK spelade sina SM-finaler. Tjonke jobbade egentligen som brandman men han arbetade också extra vid Lundins som frilansande säljare av bland annat trädgårdsmöbler, tält och gräsklippare. Tjonke, född 1926, avled 2009.
Lasse Eriksson, avslutningsvis, är i dag en mycket engagerad och duktig bridgespelare och han är också en inspirerad boulespelare. Inte utan stolthet visar han upp en fin prissamling från dessa båda tävlingsaktiviteter när vi tillsammans med Kennert träffas hemma hos Lasse. Han har också barn och barnbarn som har blivit mycket duktiga bridgespelare på hög nivå.
Lasse Eriksson lämnar planen efter en Korpmatch på AIK-planen – Katrineholm – ungefär 1965
”AIK-plan” i slutet av 1940-talet
Lasse var för övrigt den som på sin tid höll i trådarna för Lundins korplag i fotboll, som faktiskt var ganska duktigt. Själv minns han speciellt sin egen avgörande insats i en final i Korpens Div 1 mot Sörmlands Grafiska. Det var ungefär fem minuter kvar av matchen, det var oavgjort i matchen, och Lundinslaget fick en straff. Jag behöver knappast skriva vem som slog straffen och om den gick i mål eller ej. Likt dagens Zlatan smekte Lasse in bollen och med det målet avgjordes seriefinalen till Lundins fördel. På den stora bilden ovanför bilden med ”AIK-plan”, när spelarna lämnar en drabbning, ser det inte ut som att en framgångsrik seriefinal har avverkats, så det är nog från ett annat tillfälle. De flesta korpmatcherna (i alla fall på 1960-talet då jag fortfarande bodde kvar i Katrineholm) spelades på KAIK:s f.d. hemmaplan, nära sjukhuset, även om området då inte såg ut som på bilden från 40-talet.
o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o
abandowest 