… så behövs en vän att lita på, det gäller även oss kråkor
Det var tragiskt att se den, kråkan på den högra sidan. Den mådde inte alls bra, haltade svårt och hade uppenbarligen kroppen full av ohyra. Den sköt ibland kroppen framåt med bröstdelen nedtryckt och skavade på så sätt mot gräset, förmodligen för att lindra klåda. En strandskata gjorde en flygattack därför att kråkan kom för nära hennes ungar. Då dök den upp, den andra kråkan, en god vän kanske, en make eller en maka, jag vet inte.
Den sjuka kråkan uppskattade besöket, det var helt klart, och kanske viskade vännen något uppmuntrande i örat, sedan börjande ”putsandet” av fjäderdräkten. Jag antar att det handlade om att plocka ohyra från den sjuka, ungefär som apor på motsvarande sätt putsar varandras päls fri från det som har bitit sig fast i skinn och hår, det är ett socialt beteende. Den hjälpande kråkan var mycket försiktig i sitt agerande.
Det gick inte att undvika att bli rörd av det här beteendet även om det väl inte är styrt av känslor. Eller kanske är det? Kråkor lär bilda livslånga par har jag läst, fast jag har också läst att de är par endast i samband med häckningen. Kanske är den godhjärtade fågeln i alla fall den sjuka kråkans make/maka i ett gott förhållande?
Man undrar ju såklart om man kan göra något men förmodligen så är det bäst att låta naturen ha sin gång och i detta fall så finns/fanns det ju en vårdande hjälp för den utsatta kråkan. Bilderna är fotograferade på avstånd och det hade nog inte varit möjligt att närma sig utan att de båda flög iväg, den sjuka kråkan kunde i alla fall flyga.
o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o