I kronans kläder till krigsmaktens förfogande …

… i enlighet med värnpliktslagen

Soldatkompis (”repgubbe”) i kronans kläder – repmöte 1977

Värnplikt infördes i Sverige 1901 för män, men gällde sedan 1980 också för de kvinnor som själva ville genomgå den utbildning som gällde. Normalt sträckte sig värnplikten mellan 7,5 och 15 månader beroende på vapenslag och typ av tjänst. Befälselever gjorde längre värnplikt än vanliga soldater. Krigsmakten (namnbyte 1975 till Försvarsmakten) sög in dessa värnpliktiga till tjänstgöring allt efter de behov som förelåg och möjligen något efter önskemål från mönstrande.

Grötrock – A7 – 1963

Efter det andra världskriget kom ett försvarsbeslut, som sade att den försvarsorganisation som gällde under kriget skulle bibehållas i samma storlek även efter kriget. 2009 beslutades emellertid att i fredstid låta värnplikten vila och detta beslut trädde i kraft 2010, då en frivillig försvarsmakt ersatte och den är baserad på anställd personal. En totalförsvarsplikt hade trätt i kraft 1995 och den gällde och gäller alla svenskar mellan 16 och 70 år och innebär en plikt att hjälpa till, utan särskild utbildning, vid ett krisläge, militärt eller civilt.

Så småningom skulle jag själv få tillfälle att, tillsammans med mycket annat att hålla ordning på, få mej en grå mysdress i bomull tillslängd över en disk i ett förråd, en så kallad ”grötrock”, inklusive matchande byxor och damasker att avsluta det hela med nedtill över anklarna. Att detta tillsammans ger ett prydligt intryck framgår av bilden ovan till vänster. Det är förresten ”Butcho” som vänder ryggen mot betraktaren. Grötrocksstället kunde användas vid till exempel underhåll av vapen där smörjfett var ett kladdigt hjälpmedel för att säkra utrustningens funktion.

Exercis, marschövning – A7, Visby – 1963

Värnpliktsutbildningen blev under 1960- och 1970-talen mindre auktoritär. 1968 startade en värnpliktskongress och 1971 började utgivningen av den statligt finansierade tidningen Värnpliktsnytt och samma år bildades Värnpliktsrådet.

Under min egen grundutbildning (”lumpen”) på A7 i Visby 1963 hade detta dock ännu inte påbörjats utan utbildningen var ganska auktoritär och något medinflytande märktes inte av. Senare, under 1990-talet och framåt, uttogs en mindre andel av de pliktiga till militärtjänst, det kalla kriget var över och hotbilden mot Sverige ansågs ha minskat radikalt.

Identitetsbricka

Kapten Carlsson – A7, Visby – 1963

Kapten Carlsson, som den första tiden av min grundutbildning i Visby var batterichef vid Gotlands Artillerikår med regementsnumret A7, pekade så att säga med hela handen när han framförde någonting och vi hade stor respekt för honom men tyckte ändå att han var helt ok och kanske till och med rättvis.

En annan kapten vid namn Yngve (efternamn) efterträdde Carlsson som batterichef och av den nye batterichefen minns jag mest att han en gång som straff gav mej en helgs kasernförbud därför att jag varit alltför långhårig (och då var jag inte särskilt långhårig jämfört med vad modet senare skulle komma att innebära för håret). Kasernförbudet betydde upplysningsvis inte att jag inte fick vistas på kasernen, utan motsatsen, jag fick inte lämna den förutom att besöka matsalen.

Fotnot: Ordet “batteri” kommer från det franska verbet battre, vilket betyder “slå, hamra, bulta”. I militära sammanhang innebär ordet batteri ett antal kanoner (haubitsar) vilka tillsammans samverkar mot fientliga styrkor.

Skytte med Pist m40 – A7, Visby – 1963

Förutom min tjänst som Sign/Tfn Ö så bereddes också tillfälle att hantera vapen: K-pist m/45 och Pist m/40. Det sistnämnda avser förstås pistol modellår 1940. En soldat skulle också skyddsympas mot smittkoppor och två gånger mot stelkramp samt utfördes det ett Mantoux-test mot tuberkulos på honom.

MUCK lär komma från romanis ord mukk, ”fri”, men jag föredrar meningen militär utryckning civila kläder.

Artillerikåren bytte 1968 ut benämningsbegreppen division, batteri, tropp och avdelning till bataljon, kompani, pluton och grupp samt bytte 1975 namn från Gotlands Artillerikår till Kungl. Gotlands Artilleriregemente.

Övning med Ra 122 – Skillingaryd 1970

Ra 122 (Radiostation 122) är en bärbar ackumulatordriven UK-radio (UK= ultrakortvåg) från 1950-talet avsedd för telefoni och det är med hjälp av sådana som gubbarna på bilden ovan försöker erhålla samband (med vem?). Förutom radiostation ingick också rejäla bärbara telefoner (tunga) och tillhörande trådrullar (tunga) att bära på ryggen och dessa trådar skulle läggas ut på mark eller hängas i träd eller annat lämpligt för att när man var klar med detta hantverk kunna uppnå förbindelse med någon som förhoppningsvis fanns i andra änden av tråden.

Inte nog med att 324 dagar av mitt liv hade använts på Gotland för grundutbildning i syfte att utbilda mej till signalist (Sign/Tfn Ö, jag kommer inte på vad Ö:et står för men Sign betyder väl signalist och Tfn telefoni), några år senare var det upp till bevis igen. Denna gång skulle 25 dagar användas för repetitionstjänstgöring och inställnings-platsen var nu A6 i Jönköping för vidare befordran till Skryd. Jag funderade mycket på vad Skryd kunde betyda, nu fick jag klart för mej att det var ett antal baracker i Skillingaryd som skulle härbärgera oss gubbar, alla yngre än 47 år. Vi bereddes också tillfälle att utforska vildmarkerna i trakterna av Skryd.

Soldatkompis (”repgubbe”) i kronans kläder – repmöte 1974

Nu hade jag alltså harvat, efter att allra först ha genomgått en dags mönstring och bedömts ha ganska platta fötter men vara åtminstone normalbegåvad, som förstagångsbeväring under 324 dagar och sedan som repgubbe under 25 dagar.

1974 var det minsann dags igen och än en gång skulle jag få övernatta i baracker i Skillingaryd men slutövningen ägde rum i trakterna av Varberg på västkusten. 18 dagar av mitt liv tillägnades dessa upplevelser.

Övning på batteriplats i kronans kläder – 1977

Var det minsann inte dags igen 1977, nu med inryckning till kasern vid I16 i Halmstad, och denna gång gällde övningen endast 17 dagar. Övningar på Skedala hed och slutövning återigen i trakterna av Varberg och med bas vid ett mobiliseringsförråd och ett slags Folkets Hus.

Bengt Gustafsson – ÖB 1986-1994

Därmed trodde jag att Försvarsmakten hade tappat intresse för mej, för så betydelsefull kände jag mej verkligen inte,  men icke. Jag minns inte vilket år, men kanske var det 1980, så ropade de på mej återigen. Den här gången hade jag dock en chef som tyckte att jag skulle göra bättre nytta på min arbetsplats och han författade skrivelser och efter en tids bollande med argument så insåg Försvarsmakten att jag kanske gjorde bättre nytta på jobbet och tappade intresset och så småningom skickade ÖB (Överbefälhavaren) ett tackkort men glömde att bjuda in till avskedsmiddag.

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

Annons