… baserat på minnen från den tid då det begav sig
Katrineholms SK – Svenska Mästre i bandy 1969 – Söderstadion – 1969-03-09
Svenska Mästare 1969, stående från vänster: Östen Ronvall (ledare), Anders Plahn, Per-Håkan Persson, Håkan Ohlsson, Eddy Fransson, Kjell Österberg, Henry Fransson, Tomas Cratz, Stig Carpman (ledare). Första raden från vänster: Roddy Tvedberg, Håkan Henriksson, Per Johansson (målvaktsreserv), Tommy Axelsson, Hans Carpman och Gert Persson. Platsen för denna SM-final var Söderstadion i Stockholm, datumet var 9 mars 1969.
Jag var inte på plats då, den gången Katrineholms SK blev svenska mästare för första gången, (däremot stod jag på läktaren tredje gången, 1972), men då i mars 1969 satt jag nervös i bilen på parkeringsplatsen vid södra delen av Varbergs fästning (hade ganska nyligen flyttat till Varberg från Katrineholm), frugan jobbade denna söndag och hon var för övrigt inte så värst intresserad av bandy. Jag lyssnade på bilradion samtidigt som jag blickade ut över Kattegatt (minns inte om vattnet var fruset då men det hade det varit under en lång period den vintern) och jag kunde också notera Varbergsbornas totala ointresse av bandyfinalen. Minns inte heller varför jag inte var hemma i bostadsvärmen i stället men det kvittar, KSK vann ju. 5-1 mot Brobergs IF från Söderhamn inför 13.072 åskådare.
Ett lite delikat problem hade KSK:s ledning inför denna första final. Skulle den gediget skicklige Björn Nordqvist, den kände landslagsmannen i fotboll som kom att spela fem bandysäsonger i KSK, spela med i finallaget eller ej? Orsaken till denna tvekan var att Björn kvällen innan finalen hade återkommit hem från Brasilien efter en turné med IFK Norrköping. Alternativet till honom var Henry Fransson och valet blev Henry Fransson framför den förmodat reströtte Björn. Ingen lär ju efteråt kunna klaga på det valet. Ett särskilt abandowest-blogginlägg (från 2012) om Björn Nordqvist finns här.
Östen Ronwall
Bandy, Stockholms AIK mot KSK (resultatet blev 2-2) den 3 januari 1954, det måste ha varit den första bandymatch jag såg på gamla Skogsborg i Katrineholm och jag var inte så gammal då. Den allra första matchen jag bevittnade var dock en träningsmatch på Näsnarens is utanför staden, förmodligen samma år, men jag minns inte vilket lag KSK mötte den gången. Jag tror orsaken till att farsan och jag tog oss ut på sjöisen var att hans arbetskamrat på ”Karossen” (Svenska Karosseriverkstäderna) Östen Ronwall spelade i laget och pappa var säkerligen nyfiken på att se ”Ötta” spela.
Efter ett par års bortovaro från allsvenskan tog KSK klivet upp igen inför säsongen 1957/58. Totalt sett har KSK spelat i högsta serien följande säsonger (enligt Svenska Bandyförbundets statistik):
Katrineholms SK (53 säsonger): 33/34, 34/35, 35/36, 39/40, 40/41, 41/42, 42/43, 43/44, 44/45, 47/48, 48/49, 49/50, 51/52, 53/54, 54/55, 57/58, 58/59, 59/60, 60/61, 61/62, 62/63, 63/64, 64/65, 65/66, 66/67, 67/68, 68/69, 69/70, 70/71, 71/72, 72/73, 73/74, 74/75, 75/76, 76/77, 77/78, 78/79, 79/80, 80/81, 81/82, 83/84, 84/85, 91/92, 93/94, 95/96, 96/97, 98/99, 99/00, 00/01, 01/02, 03/04, 04/05, 05/06.
Katrineholms SK bildades 5 januari 1919 men klubben fick först namnet IF Viking. Klubben sökte inträde i Riksidrottsförbundet men klubbnamnet Viking fanns redan inregistrerat, så Katrineholms SK fick bli namnet i stället och detta blev vederbörligen registrerat 20 januari 1919. Detta enligt klubbtidningen Sporting omkring 1960.
Enligt vad jag läste i Katrineholms-Kuriren 5 januari 2019 (att läsa i samma tidning även 28 mars 2017) så bildades Katrineholms Sportklubb ur föregångaren IF Svea. – Jag tror dock att det i stället var Katrineholms AIK som bildades genom en sammanslagning 1914 mellan IF Kamraterna (tidigare Valkyrian) och IF Svea (tidigare IF Junior), dessa tidigare klubbar hade bildats 1904. Dessa uppgifter är hämtade ur boken ”En historia med gula förtecken, Katrineholms Allmänna Idrottsklubb 1914 (100) 2014”.
Katrineholms SK, klubbens första bandylag – 1920-talet
Fotboll, bandy och annan idrott behövde en arena. 1920 bildades ett bolag, som inköpte ett område för idrottsplats och namnet på den blev Skogsborg. Med hjälp av frivilligt arbete och uppoffringar kunde ”Borgen” snart tas i besittning. 1939 såldes Skogsborg till Katrineholms stad med garantier för KSK att få använda arenan framöver, och på dess träläktare har jag skådat både fotboll på gräs och bandy på naturis. En ny idrottsanläggning byggdes och Prins Bertil kunde 22 september 1962 inviga Backavallen, som senare, 1964, också utrustades med konstfrusen is.
Katrineholms SK:s första allsvenska lag 1933/34
Till säsongen 1933/34 lyckades klubben med bedriften att nå allsvenskan för första gången och bilden visar laget som kom att spela debutsäsongen. Iklädda svarta tröjor poserar följande spelare, stående från vänster: Henry Andersson, ”Lill-Olle” Eriksson, Gösta ”Göken” Sundberg, Gustav Franzén, Ivan Landerholm, Hjalle Sundberg, Harry Nyberg och Arvid Fransson. Framför dem vilar på knä dessa tre, från vänster Gunnar ”Kanon” Andersson, Gösta Johansson och John Lerin. Saknas på bilden gör lagledaren John Lindkvist. Första vinsten kom förresten 6 januari 1934, 3-2 mot Köpings IS.
Maratontabellen ser för KSK:s del ut så här (januari 2016): Plats 14: Katrineholms SK har under 53 säsonger spelat 798 matcher, varav 322 vunna, 115 oavgjorda och 361 förlorade med följande målskillnad: 2822-2964 och de har insamlat 759 poäng.
Backavallen i Katrineholm – tidigt på året 1968
Följande tre matcher (förutom SM-finalerna) toppar statistiken som mest publikdragande med Katrineholms SK som den ena parten: publiksiffra 8.536 vid match 5/2 1967 mellan Katrineholms SK – Hälleforsnäs IF; publiksiffra 7.826 vid match 26/1 1958 mellan Hälleforsnäs IF – Katrineholms SK och publiksiffra 5.616 vid match 26/12 1974 mellan Värmbols GoIF – Katrineholms SK.
Kan också nämnas finalmatchen i div II 1957 på Skogsborg med 4.261 personer på läktarna. KSK vann med 7-0 mot IFK Askersund och klev alltså upp i allsvenskan. Oavgjort hade också räckt.
Tomas Cratz synar isen – Backavallen i Katrineholm – tidigt på året 1968
Fyra SM-finaler hann KSK med under storhetstiden, så får man väl kalla perioden med framgångarna: 1969, en match som jag redan har beskrivit mina minnen från, då 
Brobergs IF besegrades med 5-1 på Söderstadion i Stockholm (13.072 åskådare, det har jag redan nämnt), det stadion som också var arena för de övriga tre final-drabbningarna. 1970 vann KSK med 6-2 över Ljusdals BK (10.834 på läktarplats) liksom Ljusdal var motpart 1972 i en ruffig tillställning som KSK vann med 2-0. Den matchen såg jag från läktaren 
tillsammans med 14.483 andra bandyintresserade. Slutligen besegrades laget i mitt hjärta 1974 med 3-0 av Falu BS inför 15.432 blandat glada och besvikna åskådare. – Den i Katrineholm uppväxte journalisten Göran Söderlund har på ett mycket läsvärt sätt, under rubriken ”Bandygulden satte Katrineholm på idrottskartan”, skrivit om sitt lag KSK på Svensk Bandy Hall of Fame’s hemsida.
Här finns lite bandynostalgi om Katrineholms SK hos Ljusdals Bandy / Ljusdal BK.
Katrineholms SK – fr .v. Anders Plahn, Kjell Österberg, Håkan Ohlsson, Håkan Henriksson, Arne Eklöf – Backavallen i Katrineholm – tidigt på året 1968
Tommy Axelsson – Backavallen i Katrineholm – tidigt på året 1968
Innan jag glömmer bort det, några notiser: Eddy Fransson noterades under säsongen 1969-70 som klubbens snabbaste målskytt någonsin genom att i en match göra mål efter 30 sekunder; Håkan Ohlsson utsågs av Svenska Bandyförbundet till Årets Spelare 1971-72; Stig Carpman utsågs 1970/71 till Årets Bandyledare.
På listan över ”Stora Grabbar” har följande Sportklubbare hamnat: Lennart Backman (spelade även i Stockholms AIK), Roland Niva, Åke Jansson, Hans Carpman, Kjell Österberg och Tommy Axelsson. Den sistnämnde visar på bilden ovan ett alternativ till solglasögon genom att ha sotat huden
runt ögonen.
Värmbolaren och bandyoraklet Erik Östdal Gustavsson, 94 år när jag skriver detta i januari 2016, satte följande rubrik i sin bok ”Bandysportens gyllende sekel – Katrineholm VAR bandyns Mecka”, utkommen 2009: Niva-epoken banade vägen för Katrineholmsbandyns storhetstid. Östdal fortsätter:
Östdal
”Jag är helt övertygad om att den 1953 iscensatta värvningen av finsktalande Roland Niva i Haparanda blev grunden för det som kom att bli Katrineholms storhetstid i bandyn – cirka två decennier från slutet av 1950-talet till slutet av 1970-talet. Och även fotboll.”
Roland Niva var en av mina stora idoler under senare delen av 1950-talet och jag jagade hans autograf en tid. Av någon anledning så ville det sig inte, han var inte där när jag var där, men när han väl tog pennan och blocket så råkade någon annan spelare (fotbollsspelare) knuffa till honom så att det blev ett snedstreck, vilket retade mig en aning. Jag vågade inte be honom att skriva namnet en gång till. Roland spelade ju inte bara bandy för KSK utan även fotboll, detta efter att han avverkat två och ett halvt år för IFK Norrköping.
När jag nu tittar i ett sparat programblad från 1955 gällande en hemmamatch i fotboll på Skogsborg, för att kolla om Roland Niva spelade i KSK då, så ser jag att centerhalven i motståndarlaget Gröndals IK hette Roland Stoltz. Rolle var född 1931 i just Gröndal och blev med tiden en klippa i ishockeylandslaget Tre Kronor med 218 avverkade landskamper. Hoonom minns man som ”världens bästa långsamma back”. Den andre Roland, Niva alltså, spelade 1955 i KSK med nr 10 på ryggen som vänsterinner.
Bandylaget – KSK på bild 1961 i Tidningen Rekord
Det var ju inga heltidsproffs som ställde upp sig för bilden ovan. Från målvakt och reservmålvakt till vänsterytter och två avbytare (Fredriksson och Tvedberg) så hade de följande yrken: billackerare – bilförsäljare – modellsnickare -posttjänsteman – målare – kontorist – kontorist – tjänsteman – gjuteriarbetare – kontorist – folkskollärare – posttjänsteman – verkstadsarbetare – pressare.
Det var inte bara framgångar: 19 januari 1958 spelade KSK bortamatch på Eyravallen mot Örebro SK, det handlade om seriefinal inför 10.174 personer som löst inträdesbiljett. Själv var jag hemma hos mor och far och visste inte hur matchen avlöpte men jag tänkte ringa till Katrineholms-Kuriren efter matchen för att få reda på slutresultatet. Någon rapportering i radio var inte att tänka på förrän senare på dagen och någon annan teknik att förlita sig på existerade inte. Den rapporteringen senare på dagen var sportjournalisten Bengt Ahlboms bandykrönika. ”Varje söndag kommenterade han allsvensk bandy och förvandlade tack vare sin entusiasm och rapphet även den mest enahanda omgång till en världsattraktion” skrev Bobby Byström i Dagens Nyheter 1993.
Hade jag bott i stan (och inte på landsbygden) så hade jag säkert stått framför Katrineholms-Kurirens depeschfönster* mot Köpmangatan, där kontinuerlig rapportering med textade pappersark ägde rum, men vi bodde på landet. Alltså telefonsamtal till KK efter matchen: ”hur gick det”? ”Örebro vann med 15-0!”. ”Nej, jag menar slutresultatet mot Örebro, hur gick det?” ”Örebro vann med 15-0!”. Jag kunde inte fatta vad som skett men fick lägga på luren och deppa ihop. Ove Eidhagen hade gjort sex mål.
*Svenska Akademiens Ordbok 1910: ”DEPESCH-FÖNSTER – (nytt ord) fönster hvari tidningsredaktion för allmänheten tillkännagifver de senast intelegraferade nyheterna m. m.; jfr -BYRÅ.Utanför tidningarnas depeschfönster bildades väldiga köer af folk. VL 1906, nr 294 A, s. 4″.
Från vänster: Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva – 1959-60
Katrineholms SK finns inte längre till namnet som bandyklubb utan bandyklubben i staden heter numera Katrineholm Bandy (eller KSB Bandy?), men Katrineholm Bandy spelar i alla fall för tillfället i Allsvenskan Norra tillsammans med bland andra Ljusdals Bandy.
Något som ingen skulle ha kunnat övertyga mej om i slutet av 1960-talet var, att ett lag från Kungsbacka kommun men spelande sina hemmamatcher på isbana i Varbergs kommun (knappa två mil norr om staden) många decennier senare skulle spela i samma serie som Örebro SK, IFK Motala, Nässjö IF och Tranås BoIS (i Allsvenska Södra). IF Boltic spelar också där. Laget heter Frillesås och besegrade för några veckor sedan Örebro med 8-1!
Nostalgin flödar däremot fortfarande …
Pekka Langer garanterar KSK:s kvalitet – 1957
Legtimerade lekaren Pekka Langer (1919-1996) var en populär journalist och programledare i framför allt radio från 1952 och framåt men han medverkade även så småningom i TV. Möjligen var han inbiten KSK-anhängare (eller också var han mutad?), kanske gällde hans intyg alla sportklubbar i Sverige, jag vet inte. Intyget är hämtat ur KSK:s medlemstidning Sporting julen 1957.
Ytterligare ett abandowest- inlägg om KSK:s bandylag hittar du genom att klicka här.
o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o
abandowest 
Hej, kul att se bilden med min far (Lars Martinsson) + att läsa all bandynostalgi som flödar här. Kul skrivet.
MVH. Mats Martinsson/Bandyan
GillaGilla
Tack Mats! Lika roligt att få läsa din kommentar, och din pappa Lars, eleganten, minns jag föstås väl.
GillaGilla
Ja, Frillesås är ett under i dessa tider – tänk att de lyckas hålla bättre utomhusis än t ex AIK i Solna, där både dam- & herrlag har eländiga förhållanden, liksom tidvis Tellus och Hammarby också har. Den där 4-4-matchen borta mot ÖIK minns jag också, just då det var enda gången vi tog poäng där – Villatränaren sa senare att det var där han förstod att de hade något stort på gång, när de orkade stå emot där. Vinterstadion var skräckarena ett tag. Själv flyttade jag från Lidköping som 14-åring 1978, men känslan för laget och bandyn släpper aldrig – världens friaste och mest estetiska sport. För första gången på länge såg jag dem även i en hemmamatch i nya arenan i kvarten mot Motala, förra veckan. Annars har jag flyttat runt mycket, numera åter i Sthlm. Får nöja mig med Bajen-VSK på fredag 😉
GillaGillad av 1 person
Född i Lidköping följde jag under uppväxten alltid Villa hemma på Isstadion – jag bodde 100 meter väster om arenan och var född 200 m nordost om. Under 70-talet var KSK absolut det bästa och mest fruktade laget före Boltic-eran, men relativa nykomlingen Villa lyckades i alla fall både vinna och få oavgjort i ett par bortamatcher i Katrineholm (till skillnad mot Örebro, där vi alltid fick stryk). Bl a säsongsavslutningarna -73 & -74 vill jag minnas (3-3 resp 6-6?). Det möte med KSK jag emellertid kommer ihåg allra mest var en oerhört bra och intensiv tillställning, från första året som Villa nådde SM-final, 1975. En solig söndag i januari låg Villa tvåa bakom Katrineholm i Södergruppen och Sportspegeln med Fredrik Belfrage var på plats för reportage och matchbilder senare på kvällen. Drygt 4000 på plats. KSK tog ledningen med både 1-0 och 3-1 i första halvlek, men Villa kvitterade, för att åter se Katrineholm göra mål till 4-3 före paus. Villa kom tillbaka och lyckades kvittera igen i 2:a halvlek. 4-4 till slut, vilket gjorde att Villa åkte ned till tredjeplatsen (Örebro eller Kungälv gick förbi då den vann i samma omgång). Målis Axelsson och Fransönerna minns jag bäst. På tröjor eller hjälmar gjorde KSK reklam för ”MACK” – stämmer det? I kvartsfinalen mot Broberg slog Villa publikrekord med 7474 åskådare och sen blev det rekord även på Söderstadion i finalen mot Ljusdal, 17000. Även i finalen mot Boltic -83 slogs rekordet, då över 18.000. Det är många gamla bandyklubbar man minns och saknar.
GillaGillad av 1 person
Hej Staffan! Stort tack för din jättetrevliga kommentar! – Jag flyttade från Katrinehom 1968 och sedan dess så har jag knappast sett några KSK-matcher, bara 4-5 stycken fram till nu. Jag letade emellertid fram ett matchprogram från 19 januari 1975, Katrineholms SK – Villa BK på Isstadion i Lidköping, den slutade 4-4, och vi var tydligen på arenan samtidigt! Jag var där med min bandytokige svåger (skaraborgare men KSK-anhängare —!) – Jag ser i matchprogrammet att Villa hade att några dagar senare möta Örebro på borta-is, den matchen slutade också 4-4, medan KSK bortavann mot Tranås med 7-2. – Det blev ju som du skriver ändå Villa som värförtjänt nådde SM-final, även om det blev förlust i den med 4-8 mot Ljusdal. – Nu håller jag tummarna för Frillesås BK i kvalet till högsta serien.
GillaGilla
Hej
Mycket trevlig hemsida. Jag är född 1958 i Katrineholm och har väl sett nästan alla matcher på Backavallen och ett antal på Edströmsvallen i Hälleforsnäs från 1968 och fram till jag flyttade till Linköping 1978. I Hälleforsnäs var det ju endast naturis som du säkert vet.
Du skriver lite om dagens bandylag, KVBS, som nu är en sammanslagning av KSK och Värmbol. Det har ju varit en het potatis länge men till slut kom man till skott 2007. Det kan man läsa mer om på hemsidan.
Några av mina minnen är från matcherna mot Örebro SK, som var tuffa tillställningar med Sören och Bosse Andersson samt Hasse Nordin som var fruktad på hörnor och frislag. Bosse Andersson var hetlevrad ytter, (vänster?) och hade sina duster med bl.a. Håkan Olsson om jag minns rätt. Håkan hade ju också kort stubin.
Tack för trevlig läsning
GillaGillad av 1 person
Stort tack för din kommentar, Stefan, det är mycket roligt att du uppskattar bloggen/hemsidan. Du började se matcher på Backavallen 1968, då flyttade jag från stan, så vi kompletterar varandra i det fallet kan man väl säga Just matcher mor Örebro minns jag också, kanske mest av alla matcher, det var, som du skriver, tuffa tillställningar, Tack än en gång!
GillaGilla
Mitt bästa minne från den här tiden är den dramatiska segern mot Hammarby på Söderstadion 1967 då KSK gjorde segermålet i slutsekunderna. Jag och många andra rusade in på planen vilda av segerglädje. I den följande matchen mot Hälleforsnäs sattes det oslagbara publikrekordet på Backavallen med totalt ca 9000 åskådare. Då tappade man nästan fotkontakten i trängseln på läktaren.
GillaGillad av 1 person
Mitt bästa minne kommer från den intensiva Hammabymatchen våren 1967 då KSK vann matchen i slutsekunderna och bäddade för publikrekordet mot Hälleforsnäs då ca 9000 personer trängdes på Backavallen (endast betalande registrerades). När slutsignalen gått på Söderstadion gick det inte att ”bärga sig” utan vi måste in på planen. Enda gången under mitt bandyliv dock.
GillaGillad av 1 person
Mycket intressant och ambitiöst inlägg.
En kul tid när vi fick följa KSK från nedflyttningshot i mitten av 60-talet till 3 SM-guld 1969 -70 -72.
Konstfrysningen av bandybanan var tämligen överflödig på 60-talet.Vädrets makter skötte isläggningen. Det var ofta -20 grader och ibland mer än – 35 grader. Dock fick väl bandy inte spelas vid lägre temperatur än -20 grader.
Söndag kl. 13:15, solsken, – 5 grader, lite snö runt den blanka isen och favoritlagets matchande röda dräkter. Dom förutsättningarna gav en härlig stämning.
Många minnesvärda matcher fick vi se, som den mot Hälleforsnäs när det var 8600 åskådare på Backavallen eller mot Örebro när det var 6500 på plats.
Ändå är nog en match mot Hammarby på Söderstadion i början av 1967 den mest minnesvärda för vår del. Hammarby hade full kontroll på matchen och ledde med 2-1. När det var ca. 5 minuter kvar gick KSK-supportrarna till bussen. Slaget ansågs förlorat. Två stannade dock kvar, gissa vilka. Dessa två fick se en vändning av kanske aldrig tidigare skådat slag när det gäller bandy på elitnivå. Med 1 min. och 50 sek. kvar av matchen kvitterade KSK och med 50 sek. kvar gjorde man 3-2. Seger, jubel och kramkalas. De som satt i bussen och lyssnade på slutet av matchen i radion hade varit irriterade för att det saknades 2 resenärer så att hemresan inte kunde påbörjas. Det var dock andra tongångar när vi kom in i bussen. Glädje naturligtvis för vinsten men det skavde väl lite för att dom hade gått för tidigt.
Idag spelas matcher i högsta serien nästan alltid inomhus. Skall Katrineholm få ett storlag i bandy igen krävs nog en hall. Kan ju alltid hoppas.
GillaGillad av 1 person
Jag tackar för kommentaren, det var precis den jag hade hoppats på! Hade inte Hammarby och Söderstadion varit med så hade jag blivit besviken. Brådskan till Hälleforsnäs hoppas jag att vi kan ta med till nästa blogginlägg om KSK?
GillaGillad av 1 person
Vi såg ju många matcher tillsammans under 4-5 år på 60-talet och det finns många minnesvärda upplevelser både under matcherna och i samband med ( nyårstid i Hälleforsnäs 1967-68) matcherna som det skulle kunna skrivas en hel bok om, men hammarbymatchen sticker ut, bl.a. p.g.a. att KSK hade förlorat många matcher under ett par år.
Förstår att du hade blivit besviken om jag inte hade nämnt den.
GillaGillad av 1 person
🙂 Jag förstår.
GillaGillad av 1 person
Hej Ia! KK (tidningen) hängde helt enkelt upp pappersark i fönstret med notiser om mål eller andra spännande händelser. KK hade telefonkontakt med den aktuella arenan. Åskådarna på gatan utanför måste helt enkelt ha tålamod och vara varmt klädda dessutom. Ett sätt att umgås var det väl också där på gatan (med lindrig trafik). Radiotjänst var snåla med rapporteringen, den kom i radion i en krönika senare på dagen. Alla matcher spelades söndagar med avslag 13:15 har jag för mig. (Och televerket bestämde vilka telefoner man fick ha, Den skulle vara svart. Denna ovidkommande information bara för att belysa tidens anda).
GillaGilla
Men hur gick den kontinuerliga rapporteringen i Katrineholms-Kurirens fönster till? Har lite svårt att föreställa mig.
GillaGillad av 1 person