… i Varberg – och ingen rök och eld utan att någon har tänt på.
Påskberget, Varberg – 2016-10-15
Jag hade varit i Sparbankshallen i Varberg och tog vägen över Påskberget på hemvägen. Dessutom tänkte jag gena lite via den öppna platsen intill kanonen och vidare nedför sluttningen mot den parkväg som finns längs Påskbergsvägen. Jag såg dock snart att det rök från den öppna platsen, från en liten brandhärd på en berghäll, och att det faktiskt också var öppna lågor. Någon/några hade haft grillparty eller liknande och inte sett till att släcka tillräckligt efter sig. Klockan var nu ungefär halv två på eftermiddagen, när hade de eldat egentligen? Kvällen innan? Brända bitar från kraftiga grenar låg intill liksom en tom läskflaska från 7-Eleven och en tesked liksom en större mängd cigaretter under den bänk som finns på platsen.
”Jaha, vad gör jag nu då? Skall jag låtsas att jag inte sett något och fortsätta att gå hemåt eller skall jag försöka släcka?” Det blåste ganska kraftigt och aska och flagor virvlade i luften, gräset runtom var torrt och verkade lättantändligt. Beslutsvånda. Jag ringde en kompis, han tyckte jag skulle ringa Räddningstjänsten eller alternativt Hallands Nyheter. Eftersom brasan inte på något vis var av katastrofkaraktär för blåljus och tut-tut så ringde jag HN, lokaltidningen, mest för att jag var ilsken över att någon så vårdslöst hade eldat på Påskberget.
HN lyssnade men tackade artigt och fullt förståeligt nej till detta icke-scoop men tyckte jag skulle ringa polisen. Jag gjorde så, ringde 114 14, och väntade mej inget svar men jo, jag fick nästan omedelbart prata med någon, någonstans i Sverige. Denne någon lyssnade och tackade sedan nej men sa att jag skulle ringa larmnumret. ”Larmnumret, menar du 112”. ”Ja, du skall ringa 112!”. Jag ringde 112 och fick svar och pratade med en förnuftig röst, som visserligen inte visste var Påskberget låg, men som lyssnade, tittade på kartan, rådfrågade en person intill sig i ärendet och därefter undrade om jag kunde trampa på elden så att den slocknade. Det gick inte just då eftersom lågorna från en träbit flammade ganska ilsket, men jag lovade ändå att se till att släcka och med hjälp av lite jord och annat som jag fann intill askhögen så dämpades det hela och jag kunde stampa på de sista lågorna. Jag gick hem.
Rester av en eld samt kanonen på Påskberget – 2016-10-15
Överreaktion att ringa HN, Polisen och larmnumret 112? Naturligtvis. Risk för spridning av elden fanns ju förstås på grund av blåsten men jag ville nog mest markera att platsen 
inte är avsedd för öppen eld (för det är den väl inte?). Någon måste i alla fall ha tänt en brasa, förmodligen kvällen innan, utan att sedan tillse att den var utbrunnen och släckt.
Naturvårdsverket skriver på sin hemsida bland annat: ”Elda inte direkt på – eller alldeles intill – berghällar eller större stenblock! De spricker sönder och får sår som aldrig läker”.
På Naturskyddsföreningens hemsida står denna rubrik: ”Läsarfråga: Har jag rätt att säga till någon som eldar på berg?” – Svaret finns via denna länk.
Påskberget heter förmodligen Påskberget därför att det förr i tiden eldades påskeldar varje år däruppe uppe på berget, men det innebär ju inte att det fortfarande behöver eldas så där utan vidare när som helst hur som helst precis när man känner för det. – Kanonen då? Den har stått på fästningen innan den hamnade på Påskberget, den tunga tolvpundaren som det behövdes sex mans betjäning till för att kunna avfyra. Själva eldröret väger förresten ungefär 1,500 kilo (ett och ett halvt ton). Det kan väl inte vara möjligt? Men så stod det någonstans på nätet.
o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o
abandowest 