Titta jag flyger! – åtminstone flyger örnen och skarven …

… medan emuns vingar inte bär ens om den ihärdigt försöker

Havsörn med följe – mellan Långås och Stafsinge, Halland – 2016-10-08

Jag har genom bilfönstret sett örn på ungefär den här platsen tidigare, det är lite nordväst om Falkenberg i Halland, mellan orterna Långås och Stafsinge. Den här dagen var det en havsörn (Haliaeetus albicilla), en bjässe i fågelsammanhang, största fågeln i Nordeuropa, som seglade över tillfälliga jaktmarker förföljd av till storleken mindre opponenter. Jag tror, när jag ser bilden, att dessa fridstörare är råkor, som förekommer rikligt i trakterna, helt säker är jag dock inte.

Havsörn – Nordens Ark – 2005

2005 fanns den här havsörnen på Nordens Ark men i dag tycks inte några sådana örnar finns i parken. Havsörnen är en mycket stor örn med ett vingspann på närmare 2,5 meter, en längd på omkring en meter, och den har en ungefärlig vikt på 4–7 kg. Honan är, som hos de flesta rovfåglar, större än hanen. Beståndet av havsörn ökar men den bedöms emellertid ännu som nära hotad (NT= Near Threatened) på artdatabankens röda lista.

Storskarv i Varbegrs innerhamn – 2016-07-18

Storskarv (Phalacrocorax carbo) ser man ganska ofta i Varbergs innerhamn, det är väl god fiskelycka där. Har också sett den i fästningens vallgrav, men om fiskelyckan är god där har jag ingen vetskap om förutom att jag vet att det tidigare har funnits fisk att fiska där. Finns kanske fortfarande ändå, annars skulle nog skarven inte ha gjort sig besvär.

Gråsparvsfarbror – Getterön, Varberg – 2016-09-26

En gråsparv (Passer domesticus) av manligt kön avvaktar på kaffebordet vid caféet på Getterön, vid flygplatsen. Gråsparvarna är väldigt trevliga att ha intill sig och man saknar dem om de inte finns där de borde finnas. Till skillnad mot kajor och trutar, till exempel, man saknar dem inte precis när de saknas.

Gråsparven och kajan brukar kallas kulturföljare, de har funnits i människans närhet i årtusenden, och jag har en känska av att även gråtruten har blivit en kulturföljare. Åtminstone vid korvkiosken på torget i Varberg, det är fler än en person som har blivit av med sin nyinköpta korv i ett nafs, jag har själv sett det men inte råkat ut för det. Den korvbestulne förstår nog fortfarande inte vad som hände egentligen. Sådana är inte gråsparvarna, de tittar bara på en med stora hungriga ögon.

Trutar, del av konstverk vid innerhamnen – Varberg – 2013-05-17

Konstnären Walter Bengtsson (1927-1998) från Halmstad placerade 1996 några egenhändigt skapade havstrutar (Larus marinus) överst på en kopparplåtspiral, som tidigare har använts i det intilliggande hamnmagasinet för att transportera säckar mellan våningarna. De lustiga fåglarna drar till sig blickarna och många besökare böjer sina nackar för att kunna se om det är levande fåglar eller ej.

Kråka på hamnpiren- Varberg – 2010-03-03

En gråkråka (Corvus cornix) står på hamnpiren i Varberg och ropar ut, förmedlar, (eller kommunicerar, som man numera säger i de rätta kretsarna) till omgivningen vad den tycker om saker och ting. Jag var en gång som barn nära kompis med en kråka och jag minns än i dag hur det kändes när den satte sig på axeln eller när den slöt klorna runt tummen eller tumleden. Jag gillar kråkor än i dag. Man får dock inte ha dem som tamdjur, så bilden är ett avskräckande exempel.

Kråkkompisen för länge sedan

Här är en länk till sången om ”Prästens lilla kråka”, som jag trodde handlade om just en kråka men som nog i stället handlar om en flicka. Här är i alla fall ytterligare en version om den lilla kråkan som slinker hit och dit. Ibland kallas sången i stället för Mormors lilla kråka, eller Mosters eller Prästens eller någon annans lilla kråka. Kråkan är folklig i alla fall och har funnits i vår närhet länge, länge.

House Crow (Corvus splendens) – Singapore – 2003

Såg denna slanka kråka, House Crow (Corvus splendens), under ett av våra besök hos sonen i Singapore. Kråkan (kråkorna) satt vid ett sopkärl under en bro vid Marinaområdet.

Wikipedia skriver om kråkan på detta sätt: ”Huskråkan är en vanligt förekommande art i sitt utbredningsområde och arten har expanderat sitt utbredningsområde i modern tid, bland annat genom att lifta med fartyg. Arten har häckat i Europa, USA och Afrika men utan att ännu ha etablerat livskraftiga populationer. Den mäter cirka 40 cm och är storleksmässigt mitt emellan gråkråka och kaja men slankare än båda dessa. Pannan, hjässan, strupen och övre delen av bröstet är blänkande svart medan halsen och bröstet är ljusare gråbrun. Vingarna, stjärten och benen är svarta. Den uppvisar regionala variationer i tjocklek på näbben och ljushet i fjäderdräkten.”

Emu vid rastplats norr om Sydney – september 2003

På en rastplats norr om Sydney i New South Wales i Australien låg, och ligger väl fortfarande, en rastplats i anslutning till vägen, där man från en mycket enkel kiosk kunde köpa en kopp varmt te och en muffins och inget annat. Där visade sig också finnas en emu (Dromaius novaehollandiae), den dök plötsligt upp och lade beslag på både téet och muffinen (stavas det så?), om man inte lyckades rädda sig undan dessförinnan. Emun saknar förmågan att flyga, men det gör ju människan också (att flyga med egen muskelkraft menar jag).

Emu vid rastplats norr om Sydney – september 2003

Det var en vildlevande emu som hade kommit underfund med, att den kunde besöka den här rastplatsen ibland och utan så värst stora ansträngningar skrämma slag på turister genom sin storlek (den fjärde största fågeln i världen) och genom att använda sin pansarnäbb. Man går inte i närkamp med en emu, jag lovar, då köper man hellre en ny kopp te och en ny muffin och försöker gömma sig. Den som ägde den primitiva kiosken hade ju inte orsak att stänga ute emun, den roade trots allt gäster och den kunde utverka dubbel försäljning av nämnda dryck med tilltugg. Jag begriper dock inte att den stora fågeln kunde tömma en kopp väldigt varmt te, för att inte säga skållhett, utan skador.