… för då var ju ändå nu, då
Mammas pojke – 1970-talet
När jag tittar på bilder på mamma, min fru alltså, med vår lilla pojke, så ser jag hur lycklig hon ser ut och förstår kanske bättre nu än då hur väldigt glad hon faktiskt var över att ha blivit mamma. När man är mitt uppe i det livet, att ha blivit förälder, så är man förstås lycklig över den tilldragelsen men hinner liksom inte riktigt ta tillvara den. Det är ju också så väldigt mycket praktiskt att utföra, man hinner liksom inte sätta sig ned och uppskatta det som är för stunden. Men fantastiskt är det att vara nybliven förälder och alldeles fantastiskt var det då det hände.
Pappas pojke – 1970-talet
”Där fick du en liten snyting farsan, ska du ha en till?” Nä, det blev inte några fler snytningar och vi har fortfarande ett nära och gott förhållande och trots att han, sonen, bor utomlands och har så gjort i halva sitt liv, så håller vi kontakt tre-fyra gånger i veckan (eller mer). Man kan ju titta på varandra numera per Skype-länk eller chatta per WhatsApp, eller mejla, eller ringa, eller besöka varandra på riktigt förstås.
Mammas och pappas pojke – 1970-talet
Nyfiken ser han ut och nyfiken har han alltid varit och nyfiken är han, så till den grad att det har blivit en god utbildning med promovering på ett universitet i Singapore som följd. Då kom emellertid, med den glädjen som vi kände, något tråkigt emellan då mamma, min fru, som ett antal år tidigare fått ett cancerbesked, nu var så dålig att hon inte kunde resa för att närvara vid ceremonin i Singapore. Jag fick med dåligt samvete åka ensam, det var väldigt speciellt men mycket roligt att uppleva ceremonin på det aktuella universitetet i den lilla moderna stadsstaten, men året därpå dog hustrun, sonens mamma, livet förändrades.
Morfars och mormors pojke – 1970-talet
Men då var i alla fall då och här är svärföräldrarna, mormor och morfar, glada sådana, tillsammans med barnbarnet, som ser nyfiken och lite undrande ut. Morfar och mormor finns inte längre i livet, de gick bort för ganska många år sedan, men alla minnen finns kvar.
Farmors och farfars pojke – 1970-talet
Farmor och farfar med underbarnet. Farfar fick tyvärr inte möjlighet att leka så mycket med sitt barnbarn, min pappa avled av en hjärtinfarkt knappt ett år efter det att bilden togs. Farmor blev betydligt äldre, hon avled för inte så många år sedan. Även här finns förstås minnen, väldigt många minnen.
Kusinen kollar in när kusinen äter gröt, eller glass – 1970-talet
Nej, det är inte är gröt, det är glass, den gillade han bättre är gröt. Kusinen tyckte det var roligt att kolla hur lille kusinen uppträdde vid matbordet, roligare än att äta glass själv.
Äpplegårdens Café & Musteri, Slöinge, Halland – 2017 – Har inget med berättelsen nedan att göra
Här följer en annan berättelse om livet och om hur en olycka kan vara lyckan:
Jag måste, känner jag nu när jag precis kommer ihåg det, berätta om något helt annat, något som utspelade sig för ett antal år sedan. Den handlar inte alls om barn men den handlar om hur tillfälligheter hela tiden har stor betydelse för hur livet gestaltar sig. Det gäller en god vän, som vid tillfället bodde på en liten gård på landsbygden. Han skulle kapa en gren på ett träd och hade rest en stege och klättrat upp på den för att nå upp till grenen. Stegen konstrade och vred sig plötsligt, vännen ramlade förstås ned från trädet, landade på rygg bland stenar och annat och skadade sig, så pass illa var det att ambulans behövde tillkallas.
Efter kontroll på sjukhuset konstaterades bland annat brutna revben, brutet nyckelben och en punkterad lunga men vid röntgen konstaterades också en annan sak, nämligen en fläck på ena lungan, en elakartad tumör. Tack vare denna tidiga slumpartade upptäckt kunde operation och behandling vidtagas och den gode vännen är nu friskförklarad och mår bra, ganska många år efter händelsen. Han funderar dock fortfarande mycket på det som skedde, var det slumpens skördar eller finns det en styrande hand som rycker in bland? Och, konstigt nog eller inte, han har aningen dåligt samvete för att just han hade tillfälligheterna på sin sida den gången.
o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o
abandowest 
Fin berättelse om Måns med föräldrar och far-och morföräldrar. Många fina minnen väcks till liv när man läser inlägget. Bittan hade givetvis älskat att få följa Måns.
Livet tar ibland vägar som man inte förstår.
Den du berättar om som ramlade från ett träd och fick ”rätt skador” så att en elakartad tumör upptäcktes på lungan och att han blev botad är ju ett exempel på sådant.
GillaGillad av 1 person