Spårbundna vagnar på drift utefter räls på olika ställen …

… dock inte där jag bor, för där finns ingen lämplig räls

Möte med en spårvagn i Prag, Tjeckien – juli 2008

Stirrande ögon på en spårvagn i Prag i Tjeckien, där vi plötsligt möts front mot front utan att krocka. Mycket ”brötig” trafik och hopplöst att finna en parkeringsplats i de centrala delarna av staden men som tur är så är det inte jag som kör. Trots detta så finner vi inte någon parkeringsruta, det verkar dessutom som att det redan står två-tre bilar på varje sådan plats. Man borde kanske ha klivit på en spårvagn i stället.

Dessa spårvagnar kör dygnet runt läste jag, nattetid i alla fall på nio rutter, på dagtid är det 21 rutter. Drygt 143 kilometer spår finns utlagda, 931 spårvagnar rullar och de trafikerar en total längd omfattande 518 kilometer. Bra att veta om man kommer till Prag, då slipper man mäta och räkna på egen hand. Den första elektriska spårvagnen i Prag kördes förresten 1891, hästdragna spårvagnar hade funnits sedan 1875.

Tomten åker spårvagn i Hong Kong – januari 2009

I Hong Kong som i alla större städer är det stort behov av kollektiva transporter. I denna folkrika före detta brittiska besittning (fram till 1997) förflyttar sig hela 90% av resenärerna med hjälp av allmänna färdsätt som rälsburen MTR (Mass Transport Railway) vilket innebär järnväg, tunnelbana och spårvagn (enbart dubbeldäckare som på bilden ovan) samt ”funicular railway” (bergbana) som på bilden nedan. Andra alternativ är vägburen transport som bussar (inklusive minibussar) och taxi eller vattenburen transport som färjor. Färjor trafikerar ett otal olika rutter.

Mot toppen med Peak Tram – Hong Kong – januari 2009

Under vårt korta besök i Hong Kong utnyttjade vi taxi, färja, tunnelbana och the Peak Tram men tyvärr blev det inte tillfälle att åka dubbeldäckad spårvagn. The Peak Tram, den elektrisk bergbanan med två vagnar i varje tågset, strävar upp mot Victoria Peak på Hong Kong Island från Garden Road Admiralty och under färden har man en strålande utsikt över alla de höga skyskraporna (varav vi bodde i ett av dem på artonde våningen med utsikt mot andra skyskrapor men även mot Victoria Peak). Från det berget har man förstås också utsikt över skyskraporna men även över hamnområdet.

The Peak Tram invigdes av britterna 1926 och det gick naturligtvis inte an att färdas hur som helst, utan tre olika klasser fanns det för de flesta att inte välja på: – Första Klass för brittiska kolonialtjänstemän och boende på Victoria Peak (kan förmoda att de var britter) – Andra Klass för brittisk militär och personal från Hong Kongs poliskår – Tredje Klass för övriga invånare och för djur.

Banan upp mot berget är 1,364 meter lång och har mötesplatser, höjden däruppe är 368 meter, som mest lutar banan 48% och vagnarna är byggda av Gangloff AG i Schweiz. I varje tågset ryms 120 passagerare och det tar ungefär fem minuter att färdas upp eller ned i en hastighet av maximalt 6 meter i sekunden. Elektrisk framdrivning alltså med hjälp av kablar.

Spårvagn i Dubrovnik, Jugoslavien, med Adriatiska havet i bakgrunden – 1968

Spårvagnarna i Dubrovnik (Ragusa) i Titos Jugoslavien (namnet Jugoslavien tillkom 1929, för mellan 1918-1929 hette området Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike) fanns att åka med från 1910 (då i det Habsburgska riket, Österrike-Ungern) fram till mars 1970, under sextio år således. Omkring 100 miljoner passagerare beräknas under de sextio åren ha låtit sig transporteras per spårvagn i Dubrovnik.

Knappt fjorton dagar innan den sista spårvagnen rullade på Dubrovniks spårvägsräls inträffade dessvärre en dödsolycka. Det var en spårvagn som spårade ur och hamnade i en park nära den port som kan ses eller anas på bilden nedanför. Genom porten, som heter Gate of Pile eller Pile Gate, kommer man in till den vackra gamla delen av staden. (Pile lär betyda dörr och ordet lär ha grekiskt ursprung, gate betyder ju port eller grind. Dörrport?).

Dubrovnik, Jugoslavien – 1968

Vi för vår del vistades under tre veckors tid i Dubrovnik och bodde hos en familj som vi inte kände innan. Året var 1968. Dagen innan vi flög till Dubrovnik så invaderade Warszawapakten (ryssarna) Tjeckoslovakien, det kändes oroande. – Att Dubrovnik låg i statsbildningen Kroatien var knappt något man kände till, vi var ju i Jugoslavien.

För att komma till de centrala delarna av staden så fick vi antingen åka spårvagn eller promenera. Oftast valde vi att promenera eftersom vädret var ”gött” och utsikten över Adriatiska havet var vacker, staden i sig var/är också vacker. De gula spårvagnarna rasslade förbi då och då, det var nedförsbacke mot centrum, lite trögt i uppförsbacken åt andra hållet.

Vykort (1969) från Museispårvägen i Malmköping

Sveriges Lokaltrafikmuseum, eller Museispårvägen, är beläget i Malmköping inom Flens kommun och muséet drivs ideellt av medlemmar i Svenska Spårvägssällskapet. 1969 invigdes det hela och det är en del av det som en gång var Mellersta Södermanlands Järnväg på sträckningen Stålboga – Skebokvarn. Den del som används är 2,6 kilometer lång och sträcker sig från Malmköping till Hosjö med två mötesplatser inlagda.

Inriktningen sedan 1970 har varit att omvandla järnvägen till en autentisk miljö för spårvägstrafik. Vändslingor finns i båda ändarna och lite modernare spårvagnar av enriktningstyp kan trafikera banan. I Malmköping har iordningställts ett spårvägstorg.

Vykort (1969) från Museispårvägen i Malmköping – poststämplat 1970

Här vid muséet finns spårvagnar från nästan alla Sveriges spårvägsstäder och de beräknas av Svenska Spårvägssällskapet vara tretton till antalet. Tolv av dessa städer med elektrisk spårväg finns representerade i Malmköping men inte alla vagnar används i trafik, många är i stället utställningsföremål.

Möte på spår i Den Haag, Nederländerna – januari 2014

I Haagområdet är det inte svårt att förflytta sig med allmänna kommunikationer. Pendlartåg, buss eller spårvagn, det är bara att välja om man vill åka från den tätort där man befinner sig, nära Haag, för att komma in till residensstaden eller kanske ut därifrån. Ämnet den här gången är ju spårvagnar, så här är två spårvagnar på räls i Den Haag.

Haagse tram, Haags spårvägar, är ett nätverk med spår och spårvagnar som är en del av det allmänna transportsystemet i residensstaden Den Haag, där parlamentet är beläget med sina första och andra kammare. Kungen, Willem Alexander, bor i Haag och arbetar också där.

Stadens transportnätverk har (2017) tolv spårvagnslinjer med 241 stationer längs 105 kilometer spårvagnsräls. Det finns också fyra ”lätta järnvägslinjer / light rail” mellan Den Haag, Zoetermeer och Rotterdam. Operatör är HTM Personenvervoer (tidigare N.V. Haagsche Tramweg Maatschappij och Gemengd Bedrijf Haagsche Tramweg-Maatschappij). De lätta järnvägslinjerna går under varumärket RandstadRail.

Längst bak längst fram – Den Haag, Nederländerna – juni 2013

Utsikten här ovan är bakåt från den bakre vagnen även om det känns som att man sitter i frontdelen. Det finns bara en riktning på spårvagnarna i Haag, framåt konstigt nog, men jag menar att det finns förarplats bara i den främre vagnen och att spårvagnen är av enriktningstyp och kör i en slinga.

Åkte en gång vanlig spårvagn från Delft till Schveningen vid havet och det var en trevlig tur som tog omkring 45 minuter vill jag minnas. Vi klev på spårvagn linje 1 vid järnvägsstationen i Delft och färdades sedan genom den staden, ut på landsbygden, genom Den Haag och till Schwveningen, som var målet för resan och också startpunkt för återfärden. Spårlinjen Haag – Delft invigdes 1887, den förlängdes 1904 till Scheveningen-Noorderstrand.