… midsommar-Vivan, valpen Vivan, lite grejande i folkrace-depån samt gosse med mössa, halsduk och guldgås
Henrietta älskar sin hund … för det mesta – januari 2018
”Jag älskar min hund”, säger Henrietta, ”ibland mer, ibland mindre!” Kanske lite, lite mindre just när hon upptäckte fotspåren efter Vivan, som familjens berner sennen-hund heter. Henrietta var hemma på lunchen för att hon och Vivan skulle gå sin dagliga runda, därefter gick Vivan en sväng på tomten medan Henrietta gick in för att äta. Den rackarns hunden ”lyckades hitta värsta leran, (…) jag skrattade gott år det och knäppte bilden” berättar hennes matte.
Henrietta håller ett selfie-öga på sin hund – 2017
Henrietta är inte den som bryter ihop för att hon finner leriga fotspår på parketten, jag vet, för vi har varit jobbarkompisar och en stabilare människa får man leta efter. Hon lade ut sin leriga spår-bild på Facebook-sidan och fick många gilla-markeringar såklart. ”Hon sätter sina spår” är en av flera kommentarer och den avser då Vivan (det tror jag i alla fall). – Ovanstående selfie-bild är underbar tycker jag, kolla Vivans blick, liksom jag tycker att bilden på spåren i köket är suverän, hunden å sin sida undrar nog bara varför matte skrattar.
Vivan med midsommarkrans – 2017
Så här står det på Wikipedia i inledningen av informationen om berner sennen-hunden: ”Berner sennenhund eller berner sennen är en stor hundras, som har sitt ursprung i kantonen Bern i Schweiz. Den är en av fyra sennenhundar från de schweiziska Alperna. I en undersökning 2012/2013 utnämndes berner sennenhund till en av världens trettio populäraste hundraser”. Vidare kan man läsa att ”berner sennenhundar beskrivs som godmodiga, lugna, tillgivna och intelligenta familjehundar. De tycker om att vara utomhus, sommar som vinter, och de har en tendens att vakta men är för det mesta vänliga mot främmande människor”.
Tror nog att Henrietta instämmer med det som sägs om hundrasen på Wikipedia och att det stämmer ganska bra på Vivan också.
Vivan, en berner sennen, Henriettas hund – 2016
Åtta veckor gammal var Vivan när hon flyttade in hos sin familj och det är nu nästan två år sedan, det var 2016. Inte ser hon lömsk ut precis, den lilla bernersennen-tiken, ”hon är så härlig” säger Henrietta två år senare. – Själv läste jag vidare på Wikipedia att berner sennenhundar kan röra sig ”med häpnadsveckande hastighet för sin storlek”. Jag måste fråga Henrietta om det stämmer: stämmer det, Henrietta?
Tack, Vivan, för att jag fick använda dina bilder, hälsa matte och tacka också!
#14 Christoffer Johansson – Volvo – Annebergsbanan – Varberg – juni 2013
Det är inte bara att sätta sig i bilen och dra iväg några varv runt Annebergs dammiga (eller regnvåta) folkracebana utanför Varberg, en av de ungefär 130 banor som finns i landet. Det tror inte att det är möjligt att köra den här typen av racing utan lite skruvande både före och efter tävlingsvarven. Jag bodde en gång granne med en kille som körde folkrace och han skruvade på sin bil både dag och natt (närapå) innan han placerade den på en dragkärra och körde till tävlingsbanan.
I rök och damm på Annebergsbanan – Varberg – juni 2015
Bilarna skall vara billiga och de får maxa 80 kilometer i timmen, inte mer. Underlaget att köra på är packad jord med grus därunder och kanske finns det några meter asfalt också. Sex bilar i varje heat på de slingor och i de kurvor som skall avverkas, tätt, tätt, och alla bilar får ta emot mycket stryk. Damm kan eventuellt tränga in i bilen under färd.
”Titta, Pappa!” – Annebergsbanan – Varberg – juni 2013
Efter avverkad A-final med firad segrare så är samtliga bilar till salu (utom de i debutantklass med en enda förare). ”Lackskador hör till” läste jag i ett programblad men det var väl ett understatement (en underdrift) om något. Titta bara på den bilnos som syns mellan den lilla flickan och ”gubbarna”.
”Gossen med guldgåsen” av Einar Luterkort – Societetsparken – Varberg – januari 2018
Erik har ögonen med sig (och mobilen) och hittar ett fint ljus lämpligt för att ta bilden på Einar Luterkorts (1905-1981) skulptur kallad ”Gossen med guldgåsen”, som står staty i Societetsparken i Varberg. För att uthärda den kalla säsongen så är gossen försedd med mössa och halsduk. Namnet på Luterkorts verk är baserat på en bröderna Grimm-saga. Gossen har stått där i parken sedan 1951 med ett avbrott, den stals nämligen i oktober 2009 men kom till rätta senare samma år. Polisen i Kungsbacka gjorde lyckligtvis en husrannsakan hos några misstänkta metalltjuvar och fann då på platsen bland annat Varbergs gosse med sin guldgås i ett knyte på ryggen. Rena turen förmodligen att skulpturen ännu inte hade blivit nedsmält.
o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o
abandowest 