Min barndoms skolor är snart bara minnen och bilder av …

… som bland andra bestod av ”mina” skolor Näs Skola (klasserna 1-2 och 5-6) och de förhyrda lokalerna i Molke före detta missionshus (klass 3-4). Båda dessa fastigheter låg och ligger fortfarande inom Vingåkers kommun (då hette det Västra Vingåkers socken, det fanns ett Östra Vingåkers socken också) precis vid gränsen mot Katrineholm, i Södermanland alltså. Klasserna I-II benämndes Småskolan och klasserna III-VI hette Egentliga folkskolan. – (Note: V. Vingåkers Folkskolor = ∼ West Vingåker public schools).

Till dessa skolor trampade jag cykel fyra respektive sju kilometer (beroende på vilket skolhus jag skulle till) på grusig landsväg, som kanske inte var så hårt trafikerad men den trafiken som var bestod ofta av gruslastade tunga fordon, eftersom området utefter vägen innehöll en del stora grustag (grustäkter). Den snöiga delen av året kunde jag (och två skolkamrater) ibland få tillgång till buss eller möjligen skoltaxi (taxibil-innehavaren med familj bodde en tid på skolans övre våning). Den förmånen till skjuts gällde konstigt nog inte min fyra år äldre syster, som gick klasserna 5-6 i Näs, hon fick traska eller cykla året om de fyra kilometerna oavsett vädret. Förstår fortfarande inte varför inte hennes årgång också fick åka när väglaget var besvärligt. Jag åkte skidor någon gång, hon oftare än jag tror jag.

1950-talets skollokal för klasserna 1-2 och 5-6 – Västra Vingåker, Södermanland – 2018

Detta är Näs före detta skola och huset ligger i Västra Vingåkers distrikt (socken alltså då det begav sig), men någon skolverksamhet finns inte där längre, den upphörde redan 1958, och de nämnda skolorna ersattes då av moderna lokaler i Marmorbyn. Jag hamnade dock inte i Marmorbyn, det blev Katrineholm fortsättningsvis.

Bakom fönstret till höger på bottenvåningen låg träslöjdsalen (bara pojkar) med hyvelbänkar, brädor, skruvtvingar, handsågar, stämjärn, halvtäljda slevar och andra små alster. Bakom de två vänstra fönstren, där gick femte- och sjätteklassarna gemensamt. Där försiggick också syslöjd (bara flickor) med en elektrisk symaskin och jag minns att en av flickorna vid ett tillfälle fick nålen rakt igenom en fingertopp inklusive nageln.

På husets andra sida var ettornas och tvåornas gemensamma lektionssal.  Där minns jag kaminen som eldades med ved och som spred god värme vintertid, alltför god för dem som satt närmast intill. Där torkades också blöta kängor, de blöta yllesockorna behölls på vill jag minnas. De två lärarna som undervisade i småskolan respektive i storskolan, de hade också sina lägenheter på andra våningen, inte långt till jobbet. Småskolelärarinnan Rut, som var född i början av 1900-talet, var ogift, medan folkskoleläraren Einar hade familj, det har jag för mej. Einar började sin tjänstgöring i Näs skola 1942, medan Rut redan då hade tjänstgjort en del år, jag vet dock inte hur många. Hon var väldigt snäll, det var Einar också men barskare och han kunde utdela någon örfil ibland.

Betyg erhöll vi redan från första läsåret med betygen prydligt noterade i en liten bok, eller häfte snarare. Vårterminen det första läsåret avsåg omdömena endast Uppförande och Ordning, medan den därpå följande höstterminen innehöll betyg i Uppförande och Ordning, Kristendomskunskap, Modersmålet, Räkning och geometri, Hembygskunskap (jo, faktiskt!), Välskrivning, Teckning, Sång samt Gymnastik med lek och idrott. Vitsorden var A, a, AB, Ba, B, BC och C och dessa bokstavsbetyg kunde förstärkas med de tillagda positiva eller negativa värdetecknen + eller -, plus eller minus.

Betygsboken följde mej alla sex läsåren. I boken står förutom betygen också att ”Barnen böra infinna sig i skolan på bestämd tid, rena och snygga samt medhava de böcker, som för undervisningen erfordras. Barnen böra visa sina lärare lydnad och noggrant rätta sig efter de föreskrifter, som givas dem, till åstadkommande av god ordning såväl inom som utom skolan, på vägen till och från sina hem”. I betygsboken finns Utdrag ur folkskolestadgan (lång och finstilt text) och också ”Utdrag ur lagen angående minderårigas användande i arbete den 29 juni 1912. – § 9, Minderårig må icke användas till arbete, förrän den minderårige fyllt tretton år och, där fråga om arbete allenast under ferietid, inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan”. 

Samma skola som ovan fast år 1958 – bild från Katrineholms-Kuriren 1958

Sextio år mellan skolhusbilderna: 2018 – 1958, jaha, det var ju inte så länge sedan. Fast usch då, det var ju ändå längesen. Ytterligare sextio år bakåt i tiden så var den nog skolhuset ganska nybyggt. 1898, nja, jag vet ju inte när den uppfördes, men det finns en uppgift om att elevantalet ökade från 5 till 15 elever mellan åren 1903 och 1904. Greve Adam Lewenhaupt på ganska närbelägna Sjöholm slott lät skänkta mark till ett skolbygge, det var väl så det startade i alla fall och så uppstod Näs skola i Västra Vingåkers socken.

Sjöholms slott, Östra Vingåkers socken – 1950-talet

År 1842 så lagstadgade Sveriges Riksdag (ståndsriksdag) om införandet av folkskola i riket. Varenda socken och varje stadsförsamling skulle ha en skola med en godkänd folkskollärare och det var staten som skulle vara ansvarig för att utbilda dessa lärare. 

Ståndsriksdagen, som bestämde om folkskolan införande, bestod av fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Markdonatorn Adam Lewenhaupt tillhörde ju det förstnämnda ståndet, adeln, och det fanns (finns) många adelsmän och herresäten i just Sörmland. Fem år efter införandet av folkskolan, 1847, bedömdes ännu bara hälften av landets skolpliktiga vara inskrivna i en skola.

Torsten Rudenschöld, till vänster på frimärket ovan, brukar benämnas som folkskolans grundare, och Nils Månsson, till höger, var riksdagsman för bondeståndet och en förkämpe för förbättring av skolväsendet. Han kom från Skumparp i Skåne, kallades ibland för Ljusets Bonde eller helt enkelt för Skumpen. Han avled dock 1837, redan före folkskolans lagstadgade införande.

Teckning ingick ju i schemat och ett resultat (mitt) från den disciplinen kan ses här till höger, ”Afrika, Negerby i Kongo”. Det var så världen utanför Sverige såg ut på 1950-talet, åtminstone sett ur djupet av en elevs hjärna i en skola på landsbygden i Södermanland, och läraren hade inget att erinra mot vare sig teckningen eller titeln på den. Betyget AB i teckning blev belöningen den terminen, vilket nog förvånade mej, teckning var ändå inte min grej, jag tyckte bättre om att skriva, men ungefär samma betyg blev det där.

1950-talets toaletter på gaveln i huset till höger – Västra Vingåker – 2018

Det var inga fashionabla skoltoaletter i den högra byggnaden, några ”holkar”, utedass, med traditionella utseenden, av trä förstås, och en ”pissränna”, också den helt i trä. Inget vatten tillgängligt där men det fanns ett litet tvättställ inne i skolhuset och en mindre dricksvattenfontän. Det lilla huset till vänster var en vedbod,  med tillägget ”tror jag”.

5-6-klasserna på skidutflykt – 1950-talet

Den här skidbacken kan inte ha legat alltför långt bort från skolan, för vi bör nog ha åkt skidor därifrån till backen. Samtidigt har jag för mej att backen låg en bra bit bort. Och åkte vi skidor hemifrån till skolan också? Trots att det bara är ett halvt sekel sedan och lite till (oj!) sedan skidåkarbilden togs, så minns jag inte detaljerna runt om. En annan gång, fast inte på vintern, så cyklade vi till Julita, Julita Gård antagligen, med magister Einar i spetsen för vår kolonn. Jag minns egentligen bara den krokiga och eländiga grusvägen som ledde dit (och hem till Näs skola igen, 10-15 kilometer x 2), inte vad vi gjorde på plats.

En roligare resa var bussresan till Mariefred med Gripsholms slott och till Strängnäs med domkyrkan. Och den bästa resan av alla, tågresan till Göteborg med Liseberg och Naturhistoriska muséet med den Malmska valen som man kunde gå in i. Vi bodde i en gymnastiksal på Landalaskolan, morsan hade skickat med påslakan som jag inte förstod mej på, men jag fattade senare (år senare) att den filt vi fick låna skulle ha petats in i påslakanet, jag skulle inte krypa in där själv vilket jag gjorde. Och så minns jag att vi alla vid ett tillfälle gick på en av stadsbussarna i centrala Göteborg, ja, inte riktigt alla, en av flickorna saknades. Magistern blev orolig, närmast desperat faktiskt, och pratade med busschauffören, som kollade runt samtidigt som han sakta körde framåt. Och se, föraren upptäckte en liten flicka som verkade ledsen och vilsen och det var vår klasskamrat! Lyckan var total, lugnet återvände, magister Einar såg åter ut som han brukade göra och alla busspassagerarna log (inte bara vi från Västra Vingåker).

1950-talets skollokal för klasserna 3-4 – Västra Vingåkers socken – 2018

Den här gamla missionslokalen ligger inte så långt från Marmorbyn, den lilla tätorten där den år 1958 invigda nya skolan är belägen. (Landslagsmålvakten Hedvig Lindahl kommer förresten från Marmorbyn, där startade hennes fotbollskarriär). I detta före detta missionshus härjade tredje- och fjärdeklassare, fast vi var faktiskt snälla elever och fröken Karin var också snäll.

Många föräldrar på 1800-talet protesterade mot den nya folkskolan, de tyckte att barnen behövdes bättre hemma för att hjälpa till med familjeförsörjningen. En ganska stor del av befolkningen var nog dessutom lite läskunnig redan före folkskolans införande 1842. Detta kan man förstå genom att studera husförhörslängder, där församlingens präst noterade lärande och kunskap genom förhör av det som klockaren och kanske föräldrarna hade lärt ut om bibeln, katekesen och psalmboken.

När folkskolan infördes så var det i en tid av begynnande eller ökad industrialisering och en stor befolkningstillväxt, mest inom de lägre klasserna, proletariatet så att säga, och kanske ett i makthavarna tycke begynnande ordningsproblem. Eventuella uppror eller oroligheter skulle stävjas. Det uppväxande släktet skulle fostras och utbildas under kontroll, och detta skulle ske i kristen och nationell anda. Skiftesreformerna inom jordbruket var också pågående, byarna splittrades men de många små, ofta mycket små, och utspridda jordlotterna slogs samman till större enheter och detta skapade ett effektivare jordbruk. En förändringens tid var det.

Klass 3 och 4 i Molke skola – Västra Vingåker – 1950-talet

Man kan se att här en gång har varit inrymt en missionslokal av något slag, den bibliska planschen där bakom tyder väl på detta. – 1919 samordnades småskola och folkskola till en enhetlig sexårig skola och katekesläsning slopades, nästan i alla fall, och denna teologiska skrift skulle i stället tillämpas som en historisk lärobok. Katekesen tragglades tidigare för att läras innantill helt eller delvis, fast jag vet inte riktigt hur noga det var, jag kom aldrig i kontakt med den tack och lov, vi hade en ”kristendomsbok” att inhämta lärdomar från. Skoldagarnas övningar inleddes dock med lärarens mer eller mindre avancerade tramporgelspel och vår gemensam psalmsång.

1937 beslutade Riksdagen att göra folkskolan sjuårig men reformen blev klar först 1949, under tiden kom engelska språket 1941 att införas som första främmande språk i folkskolans högre klasser. Sen var året 1962 då Riksdagen beslutade om en ny obligatorisk nioårig grundskola, som skulle ersätta parallellformen folkskola/läroverk, 1971 var det nya skolsystemet fullt genomfört. Om allt denna formalia visste vi i Molke missionshus intet, där vi satt eller stod och bligade mot skolfotografens kameralins.

Ingång till 1950-talets skollokal för klasserna 3-4 – Västra Vingåkers socken – 2018

Här rusade vi ned för trappan på väg till fotbollsspel eller till rephoppning eller för att hoppa hage eller för att spela kula. ”Kollade ni inte av sociala medier på rasten eller spelade spel på mobilen eller paddan typ?” Nähä, det gjorde vi inte, vi rörde på benen på rasten och vi läste serietidningar eller ungdomsböcker eller lyssnade på radion när vi kom hem. Det gjorde vi. Vadå paddan förresten? Om vi lekte med grodor?

Toaletterna låg till höger i denna byggnad – Västra Vingåkers socken – 2018

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o