Bilar, en häst, lite fisk och en del om den legendariske Läppe-Pelle, en före detta häst- och fiskhandlare och sedemera bilförsäljare i Vingåkerstrakten

”The state lost half a million (SEK)  to distrust Läppe-Pelle”

Jag har träffat Läppe-Pelle en enda gång vad jag minns, det var på 1960-talet och vid det tillfället jobbade jag i en affär i Katrineholm och Per kom in för att handla. Jag kände inte riktigt igen honom till utseendet men en kollega teaterviskade: ”låt honom inte lura dej, det är ju Läppe-Pelle det där!” Han lurade mej förstås inte, Läppe-Pelle, utan han uppträdde som vilken normal kund som helst, men en särskild aura omgav honom ändå, han var en omtalad person i åtminstone Sörmland och Närke.

Ford Anglia från slutet av 1950-talet fotograferad 1964 – Västra Vingåker

”Jag köpte den här bilen av Läppe-Pelle! Titta, det finns motor i den, men det fanns fan inga bromsar!”  – Men jag måste genast säga att det stämmer förstås inte, bilarna på bild i det här inlägget har inte alls något med Läppe-Pelle eller hans tvillingbroder Anders att göra. Inte såvitt jag vet skall kanske tilläggas, jag känner ju inte till så mycket om hela historierna bakom bilarna på de gamla bilderna. Killen vid ratten hette i alla fall Jan.

Jag hittade ett tidningsklipp i en låda, tror att det kommer från mina svärföräldrars hem. Det framgår inte vilken tidning klippet är klippt ur, men det verkar vara NT-ÖD, det vill säga Norrköpings Tidningar – Östergötlands Dagblad. Klippåret är i alla fall 1967, det kan jag se och det kan också ni se om ni tittar på den första bilden här ovan, att tidningen är från 1967.

Höskörd med hästdragen skrinda – Björkvik, Södermanland – 1930-tal

Läppe-Pelle var som sagt ett omtalat namn och välkänt för mej redan då jag växte upp. Tvillingbröderna Per (Läppe-Pelle) och Anders Persson föddes 1910 i Västra Vingåkers socken, båda gick ur tiden 1990 med ungefär ett halvårs mellanrum, Per avled först av dem. Bilförsäljningen i Läppe upphörde i slutet av 1970-talet.

Bröderna inledde sin gemensamma bana som lantbrukare i Lännäs socken i Närke, inte så långt från Läppe i Västra Vingåkers socken i Sörmland, båda platserna belägna nära Sveriges till ytan fjärde största sjö, Hjälmaren. De drev en liten gård i Lännäs, men det var knappa omständigheter och svårt att få verksamheten att gå ihop. Eftersom de naturligtvis hade vana vid hästar sedan unga år så kom de på att hästhandel kanske kunde vara mer lönsam att syssla med. Den handeln ingick emellertid i en tuff bransch, och Per berättar i artikeln i NT-ÖD att ”man skulle vara utrustad med ett par bastanta nävar, för det hörde till dagordningen att man kom i olag med bönderna”.

Hästhandlandet skedde oftast på marknader, och ägde för brödernas del i alla händelser rum under hela 1930-talet och en bit in på 1940-talet. Hästar av typen halvblod importerades ibland från Polen, fick tillbringa en sommar i Vingåkerstrakten och kunde sedan kanske säljas åter till Polen. Jag tror också att det var Anders som hade det bästa handlaget med hästarna och i synnerhet med att få dem i gott skick inför visning och försäljning.

Fiskafänge eller fiskhandel? Inte strömming i alla fall – Västra Vingåker – omkring 1960

Hästar började dock bli lite omoderna vad det gällde längre transporter och traktorer ersatte djuren i lantbruket, så bröderna inhandlade en T-Ford, för de hade fått helt andra idéer om hur de skulle tjäna pengar. Med Forden körde de mot Norrköping och Bråviken, mindre än tio svenska mil från Lännäs eller Läppe enkel resa, även om vägen nog var både krokig, grusig och gropig, och där vid östersjöviken inhandlade de partier med strömming i lådor. Strömming (baltic herring) är alltså vad sill från Östersjön (the Baltic Sea) kallas norr om Kalmar ungefär.

Dessa fiskköp skall ha ägt rum under och strax efter andra världskriget och strömming var en mycket populär matvara på den tiden, i alla fall på landsbygden. Det var alltså inte svårt att avyttra en låda Bråviken-strömming på gårdarna runtom i hemtrakterna, fast bröderna åkte förmodligen längre än till gårdarna i den närmaste omgivningen. Förtjänsten var i alla fall bra, ”man kan nog säga att vi gjorde goda affärer”, berättade Per, som verkar ha varit den som oftast förde brödernas talan.

En Volvo Amazon kombi får draghjälp – Västra Vingåker – 1968

Det var året 1944 som bröderna Persson började inse att bilbranschen nog bara väntade på dem, väntade på att de skulle börja sälja begagnade bilar i Läppe. Det var i Stavhälla där i Läppe som verksamheten etablerades på riktigt när de började köpa upp och renovera bilar eller kanske ibland bilvrak, skrönorna är många. En skröna säger att det kunde stå en mängd bilar längs vägen mellan Läppe och Stockholm, att många köpta bilar inte orkade fram till kundens hemort, vilken tydligen ofta var Stockholm.

Chevrolet 1939 – Barnens Dag-parad i början av 1960-talet – Kaytrineholm

Den mest kända skrönan om Läppe-Pelle är i alla fall den om den bil han sålde, som visade sig sakna motor. ”För en tid sedan”, sade Per, ”kom det hit en mäkta imponerande man från Västmanland, som var intresserad av en bil”. Per berättade vidare, att mannen från Västmanland tittade på den ena bilen efter den andra, det hann bli rejält många bilar som inte dög, det var fel på dem, bara skräp. Per visade då honom en bättre bil, en riktigt fin, som var till salu. Mannen granskade däcken och karossen och annat av vikt och bestämde sig för att köpa den bilen.

Köpehandlingar upprättades och skevs under och den nye bilägaren var nöjd och satte sig bakom ratten för att starta färden hem till Västmanland. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Någon provkörning innan köpet hade han tydligen inte propsat på, nu efter underskrivna handlingar så startade inte fordonet, för det saknades den för bilen (och för den för tillfället stumme föraren) så viktiga motorn. Per tyckte dock att han gett den kaxige mannnen en läxa och såg till att motorn kom på plats.

Detta var uppenbarligen ingen skröna utan en sann berättelse som Läppe-Pelle redogjorde för och som blev nedtecknad av NT-ÖD:s reporter på besök i Stavhälla.

Ford Taunus 12M 1960 – Västra Vingåker – 1964

Slutligen då, hur var det med den där halvmiljonen missade kronor till staten? Per berättar i artikeln att ”i två års tid åkte två statspoliser runt och kontrollerade alla som vi haft affärer ihop med”. Han säger vidare att polisen inte kunde komma åt honom, för han hade ”klara papper”, men att de som sålt bilar till Stavhällahandlarna och tjänat en del slantar inte ville omnämna dessa penningar i deklarationen.

Myndigheten trodde hur som helst att Läppe-Pelle ljög om sina inkomster, men så var det inte, enligt Per. Det blev i alla fall rättegång vid Tingsrätten i Katrineholm och den pågick inte mindre än 61 dagar, varefter Per blev frikänd från anklagelsen om skattebrott. Det nämnda beloppet skall staten ha förlorat på grund av den för dem mindre lyckosamma rättegången och då avses väl kostnaderna för densamma förmodar jag (eller tänkte Per på skatteintäkter som trots allt undanhölls staten?)

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

Annons