Järnbolander, lite om en järnhandel i Varberg …

… med bilder från slutet av 1960-talet och från 1970-talet

Järnbolander, Norrgatan 7, Varberg – 1969

I Varberg har det funnits ett antal järnaffärer och vid början av 1900-talet hette en av dem Gamla Esklistunaboden, den låg i hörnet av Norrgatan och Drottninggatan med adress Drottninggatan 12. Butiken hade startats av Hartvig Bolander (1866-1913), (H. Bolander Maskin och Redskapslager), den övertogs förmodligen genast efter faderns död av sonen Gösta Bolander. När Gösta (född 1893) dog 1942 blev det hans hustru som förde verksamheten vidare och efter henne vidtog sonen Hartvig.

Göstas bror Erik Bolander (1898-1974) hade gärna velat överta affären efter Göstas död men startade i stället själv en ny järnhandel, Järnbolander, belägen på Norrgatan 7 i Varberg. I dessa lokaler hade även tidigare funnits en järnaffär, på 1930-talet huserade Arvid Ekströms Järnvaruaffär där, men åtminstone fram till 1927 hade samme Arvid Ekström (med samma telefonnummer, 339) sin järnvaruaffär på Kungsgatan 15.

1976 förvärvades samtliga aktier i både Gamla Eskilstunaboden och AB Järnbolander av Göran Möller (1935-1994), som då var försäljningsdirektör vid Nordisk Kartro AB i Stockholm, ett företag som sålde bland annat tryckluftsdrivna spikmaskiner till Järnbolander. Vid tiden för överlåtandet hade Järnbolander 47 anställda och omsatte 19,5 miljoner kronor medan Eskilstunaboden hade 18 anställda och en omsättning på 5,5 miljoner. Järnbolander bedrev både parti- och minutverksamhet och hade lokaler för partiförsäljningen på Birger Svenssons väg, detta inlägg handlar dock enbart om butiken på Norrgatan.

 

Redan då, 1976, fanns planer på att uppföra en anläggning med butik, lager och kontor, integrerat gemensam för de båda företagens verksamheter. Planerna blev snart realiserade i form av nybyggda lokaler på det nya industriområdet öster om staden, men det hela resulterade också ganska snabbt i en konkurs, 1979 var den verklighet.

I den utflyttade och tömda Järnbolander-butiken på Norrgatan öppnade i stället Carina Martinssons 1979 en presentbutik med namnet Hem och Kök. – Carina växte upp i en känd företagarfamilj i Varberg, hon är dotter till Alvar och Maj-Britt Martinsson och det var pappa Alvar som startade Ica Kvantum i centrala Varberg. 1981 förvärvade Carina EPA:s lokaler vid Borgmästargatan / Kungsgatan och Hem och Kök flyttades över dit, då under namnet Önskebutiken, senare Cervera och i dag heter butiken Önska.

C.O. Adamsson& Co Järnvaraor, Varberg – 1934

Det har alltså funnits andra järnvarubutiker i Varberg, C.O. Adamsson var en av dem, Carl Nilsson & Son med adress Kungsgatan 22 (nära kyrkan) var en annan. Jeansbutiken JC hade på senare tid samma adress i det Lundquistska huset med ingång på hörnet i korsningen med Torggatan, men 2014 slog JC igen portarna till sin butik i Varberg. Femtio år tidigare, 1964, så var det Carl Nilsson & Son som stängde sin butik för gott, den hade då funnits sedan ungefär förrförra sekelskiftet.

Carl Nilsson & Son Järnaffär – Kungsgatan 22, Varberg – 1934

Järnbolander, inredning – tidigt 1970-tal

Här vid Norrgatan fanns det fortfarande i början av 1970-talet en butiksinredning bestående av välsnickrade draglådor i sektion, en gammal ”hederlig” modell där lådans innehåll hade markerats på framsidan med en fästad provdetalj eller med en textremsa. Ingen självbetjäning där och då, men sådan var på gång. Den här typen av lådinredning kan man i dag möjligen hitta som kuriosa på ett butiksmuseum någonstans.

Det är Lasse som ur lådorna letar fram något efterfrågat. Att finna varan gick nog som en dans, men att sedan hitta priset på den genom att söka i en mer än decimetertjock priskatalog, det var inte alltid så lätt. Prylen där i lådan saknade prislapp.

Järnbolander, ombyggnadsskede i butiken – 1970-talet

Här ovan har, som ersättning till draglådorna, i stället delar av sortimentet hängts på väggarna för självbetjäning och butiken är inte längre sig lik. Om- och tillbyggnad av lokalerna har också ägt rum.

Per-Olof bakom disken – Järnbolander – tidigt 1970-tal

Behöver jag ta en nummerlapp?” undrar mannen i hatt. Det skall nog inte behövas, för Per-Olof verkar vara beredd att hjälpa till. ”För er som önskar expediering, var god tag en nummerlapp” står det annars på ett anslag bakom disken.

Ett parti böna på lunchrasten – Järnbolander – tidigt 1970-tal

Kortspelet böna var en populär sysselsätttnig under lunchrasten för delar av (den manliga) personalen och den följdes ofta av åskådande kollegor, eftersom spelet var ganska prestigeladdat och luften fylld av kommentarer. Böna har förmodligen ett annat eller flera andra namn också, för jag kan inte hitta någon beskrivning på hur man spelar böna.

Ebba, kassaansvarig – Järnbolander – tidigt 1970-tal

Ebba jobbade på kontoret på andra våningen på Norrgatan 7 tillsammans med företagets grundare Erik Bolander, som hade ett kontor intill, som delägaren Åke Ljungren (1910-1993) efter Eriks bortgång 1974 flyttade in och därvid ersatte honom som platschef. På denna våning jobbade också annan kontorspersonal och telefonförsäljare liksom telefonväxeln var placerad där.

Flakmoppe och Volvo Duett – Järnbolander, Varberg – tidigt 1970-tal

En MCB flakmoppe och en Volvo Duett, en trehjulig transportmoped alltså och ett fyrhjuligt slitstarkt transportfordon, båda tillverkade i Sverige. Den trehjuliga bör vara gjord i Varberg, för 1964 sammanslogs Monark i Varberg och Crescent i Uppsala, Monark Crescent AB (MCB) bildades och mopederna kom att tillverkas i Varberg.

Några dagar efter det att jag skrivit färdigt detta blogginlägg så talade jag med en kvinna, som arbetat tiotalet år på Monarkfabriken i Varberg. Hon hade bland annat sysslat med hjulbygge för cyklar men också med att montera motionscyklar och passande nog hade hon också monterat sådana ramar som sitter runt flaket på transportmopeder. Precis en sådan ram syns ju på bilden ovan, men kvinnan jag pratade med arbetade på Monark under 1980-talet, så just på flakmopeden på innergården på Norrgatan hade hon inte monterat någon ram.

Jag minns inte namnet på flakmoppe-föraren som transporterade mindre gods inom Varbergs tätort, men han fick ofta trängas på innergården vid Norrgatan 7 tillsammans med Duetten, inkommande gods och all möjlig ”bråte”. Vad det gäller transporter så var detta en riktigt intensiv period för Järnbolander, för inom kommunen (som hade bildats vid kommunreformen 1971 av Varbergs stad och omkringliggande landskommuner) pågick flera riktigt stora byggprojekt, som kärnkraftverket Ringhals, sulfatmassabruket Södra Cell Värö och det nya sjukhuset liksom de stora bostadsområdena Sörse (Sörsedammen) och Håsten.

Lagerchefen Holger kollar inkommet gods på den trånga innergården – 1972

Holger, lagerchef vid butiken på Norrgatan, inspekterar varor på den del av den lilla gården som var täckt med ett korrugerat glasfibertak. Trång och rörigt som synes, men Holger hade trots detta god kontroll på saker och ting. Lättjobbat var det emellertid inte. Hans kollega Karl-Ivar såg bland annat till att dra fram plattjärnstänger och att kapa dem i önskade längder med hjälp av det klippverktyg som syns nere i högra hörnet.

Karl-Ivar handhade plattjärnet, också detta på den trånga innergården – tidigt 1970-tal

Järnbolander köptes 1976, som tidigare nämnts, av en man med stora idéer, Göran Möller, och bolaget, eller en del av det, jag kan inte den delen av historien, ombildades till Ferromega (järn till miljoner ungefär), och delar av varulagret skickades till Helsingborg. Verksamheten i Varberg, vilken alltså inkluderade den upphandlade Eskilstunaboden, flyttades till ett stort nybygge på det nya industriområdet i stans östra utkanter. Jag har för mig att det också fanns planer på att köpa Wijklunds Järnhandel i Falkenberg, men dess ägare var inte intresserade av att sälja.

Det hela slutade med konkurs, inte helt oväntat kanske, denna konkurs har också nämnts tidigare i texten, och personalen blev utan jobb (om de nu inte redan hade sagt upp sig). En kvartett tidigare anställda startade upp en ny verksamhet, Järn och Verktyg, ett företag som funnits kvar sedan dess och som 2018 förvärvades av Skene Järn, dock kvar i samma lokaler i Varberg. En annan tidigare anställd (på Eskilstunaboden) bildade företaget Stål & Hyr, som verkar ha en blomstrande verksamhet utspridd i hela landet i dag, ytterligare en tidigare anställd (också från Eskilstunaboden) startade Varbergs Låsservice. I den stora gula byggnad som Mölller lät bygga och som alltså innehöll järnhandeln flyttade Varbergs Kommun in verksamhet.

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

Annons
Detta inlägg publicerades i Bildblogg, Bilder, Foto + journalist, Foto journalistik, Fotoblogg, Gatufotografi, Halland, Photo + joutnalist, Photo blog, Photo journalism, Photo journalist, Street photography, Uncategorized, Varberg och märktes , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Järnbolander, lite om en järnhandel i Varberg …

  1. Marie skriver:

    Hej,
    Det finns en del i berättelsen ovan som inte stämmer. Göran Möller var min pappa och jag skulle vilja rätta till fakta, vem hör jag av mig till?

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.