Vardagsbilder med en ombyggd monarped, en kletig Maj …

… borttappade bilar, långhalsade sångare och en and ej i knipa

En ombyggd monarped från 1962 – vid Västra Vallgatan, Varberg – februari 2019

Jag hörde motorljudet på långt håll och såg sedan killen med mopeden, så jag styrde stegen åt det hållet för att prata med honom. Moppen visade sig vara en ombyggd sådan, en monarped ursprungligen tillverkad 1962 i Varberg vid Monarkfabriken därstädes. Eftersom skaparen av den ombyggda monarpeden inte ville vara med på bild, så visas här bara monarpeden, som har utrustats med armeringsjärnstyre och sänkt sadel. Motorn är av typen ILO Piano, tillverkad av tyska ILO-Motorenwerke.

Monarktidningen Kedjan meddelade redan 1959 att den 200.000:de monarpeden hade lämnat tillverkningsbandet. Detta skedde 8 april klockan 10:32 och övervakades av bland andra mopedmodellens skapare, som hette Gustaf Emil Olsson. Den jubilerande mopeden överlämnades till ett välgörande ändamål, nämligen till Folke Bernadotte-insamlingen för CP-skadade barn, och slöjdäraren John Andersson mottog fordonet å stiftelsens vägnar. Den 200.000:de monarpeden skulle bli vinst i ett lotteri till förmån för barnen. Ungefår 300 monarpeder lämnade bandet på Monark varje arbetsdag och Monark stod för hälften av landets levererade mopeder. Monarpeden började förresten tillverkas 1952.

1962, året då den ovan avbildade moppen tillverkades, så lämnade den 300.000:de monarpeden bandet och den tilldelades Räddan Barnens lokalavdelning i Varberg som gåva, med avsikten att den skulle bli en lotterivinst.

Monarpeden var Monarks version av den allt mer populära mopeden. Nämnda år 1952 beslutades att ”cykel med hjälpmotor” skulle undantagas från krav på körkort, registrering och fordonsskatt och lagändringen kom att gälla från 1 juli 1952. Åldersgränsen blev satt till 15 år, yngre fick man inte vara som mopedförare. Cykeln med hjälpmotor började snart kallas för moped, en sammanslagning av delar av orden motor och pedaler. Jag minns för övrigt föregångarna, ”lättviktarna”, lätta 98 cc motorcyklar, som knattrade fram på grusvägarna och förarna hade ibland ett cylinderformat ansiktsskydd som uppenbarligen skyddade bra mot fartvinden, om skyddet bara slöt ordentligt mot ansiktet.

Monarscootern är också den en moped och den tillverkades mellan åren 1957 och 1969. Från 1961 krävdes inte längre trampor, utan monarscootern utrustades därefter med fotplattor och kickstart.

Ingo och Birgit i New York med Monarped respektive Monarscoot – 1959

”Ingemar Johansson, numera hela världens Ingo, hade på känn att det skulle bli besvärligt att snabbt ta sig fram i New York-trafiken med bil, så som den förtänksamme karl han är föredrog han Monarped och Monarscoot, den sistnämnda närmast avsedd för fästmön Birgit”, skrev Kedjan i Nr 2 1959, tidningen som utgavs av AB Cykelfabriken Monark, Varberg, – Bilden är från nämnda tidning. Svenske Ingemar blev 1959 världsmästare i tungviktsboxning och därmed också en världskändis,

Emil Näsvalls staty Maj vid Bäckgatan,, Varberg – februari 2019

Maj har varit utsatt för åverkan även tidigare, den här gången hade någon roat sig med att klämma ut eller spreja någon form av plastmassa på Emil Näsvalls staty från 1950, placerad vid Sparbankshuset (som inte syns på den här bilden). Fantasilöst tycker jag om denna åverkan på Maj.

En bortglömd eller borttappad bil vid kvarnen i Morup – februari 2019

På det mossbelupna asfaltsunderlaget på den öppna ytan vid kvarnen i Morup står detta fordon uppställt, kvarglömt. Ingen tycks sakna bilen. Jag är inte så duktig på att identifiera fordonstillverkare sådär rakt upp och ned, så jag konstaterar bara att bilen är röd, även om ytan på lacken med tiden har mattats en hel del.

Bortglömd Renault Clio 1997 – Varberg – mars 2019

En kvarglömd bil, en Renault Clio från 1997, står uppställd på en trottoar vid Danska Vägen i Varberg. Polisen har placerat blåvit tejp runt bilen, ”Polis, avspärrat”. Gångtrafikanter får kliva runt bilen för att kunna gå vidare, de liksom livet går vidare.

Sångsvanar intill väg 751/767 i Morup, Halland – februari 2019

Genom vindrutan på en bil har dessa sångsvanar avbildats. De sjöng inte utan var mest intresserade av att hitta något att äta innan de antagligen skulle fortsätta en färd norrut. Sjunga och sjunga förresten, de har ett trumpetande läte. Till höger, ej i bild, stod en knölsvan och tittade på sina närbesläktade kanske-vänner.

Sångsvanen har oftast häckat riktigt långt norrut i bland annat Sverige, men tycks numera kunna häcka också i södra Sverige, till exempel i Halland. Kanske kommer dessa fåglar som pausar vid Morup inte att flyga så värst långt bort för att sätta bo?