… nyare nya, ingen riktigt gammal, knappast några nyheter alls förresten, Amazonen och Dakotan är ju rätt så gamla, och måsen likaså
Luftfärd i vallgraven – Varberg Wake Park – juli 2019
Ett riktigt sommartecken i Varberg är att det går att åka wakeboard, med draghjälp av en lina, i en cable park/kabelbana (som en eldriven skidlift som drar runt åkaren i vattnet) i vallgraven intill fästningen. Titta på åkaren här ovanför, hon åkte inte på den kana (slider/rail) som ger reklam för behövlig energi utan hon har precis åkt uppför en kicker (en ramp/ett hopp) och gjort en volt med avsikten att landa med brädan på vattnet, vilket inte lyckades denna gång utan det slutade med ett plaskbad, men åkaren var duktig och jag tror att hon lyckades landa perfekt senare under dagen.
Hoppas det blev rätt med benämningarna på the obstacles (hindren) i vallgraven, det går ju inte att svänga sig med svenska termer i sammanhanget eftersom ingen användare använder sådana vad jag vet.
Volvo Amazon Kombi 22134 VF / 1966 – Apelviken, Varberg – juli 2019
Det är inte svärfars gamla Volvo Amazon som står här, för han hade en svart och sedan en vit vad jag minns (kanske var det tvärtom). Den ljusblå färgen på ovanstående Volvo Amazon verkar vara originallack. Framför till höger står en Volvo V50, också den en trotjänare (om det inte är en diesel med additivtank, för då kan det i vissa fall bli bekymmer). Amazonen tillverkades mellan 1956-1970.
Amazonen hade från början projektnamnet 1200, men fick i stället inför presentationen för försäljning namnet Volvo Amason (med ”s”), det kvinnliga krigarnamnet från den grekiska mytologin. S-et ändrades så småningom till ”z” som i Amazon för att klinga bättre internationellt. Något rejält internationell genombrott blev det dock aldrig.
Puch Dakota med ägaren på Torggatan i Varberg – juni 2019
Puch (VZ 50) Dakota var och är fortfarande en motorcykel-liknande mopedmodell som tillverkades av österrikiska Puch (grundat 1899 av Johann Puch) mellan åren 1965-1981 (sista modellåret var 1982). Den klassiska Dakota-/dinoblå Dakotan tillverkades åren 1970-1982. Dakota kallas den förresten endast i Sverige, där den blev mycket populär, annars så heter den VZ 50.
Killen som står bredvid Dakotan äger också en ombyggd Monarped, den skrev jag om för en tid sedan. Vi träffades på stan för ett tag sedan, killen med Dakotan och jag med kameran, och då blev det tillfälle för ytterligare en bild.
Jag googlade förstås på Dakotan när jag skulle skriva detta och fick då som första träff en Aftonbladet-rubrik från 2015, rubriken lyder så här: ”Miljardärens galna bud på Puch Dakota”. Expressen/GT rubrucerar på detta viset: ”Miljardär köpte en moped för 63,500”. Även SVT Nyheter Västerbotten (Umeå) rapporterade om denna affär, som gjordes upp via handelssajten Tradera och där 32 budgivare lämnade tillsammans 269 bud innan affären var klar. Den aktuella Dakotan med modellår 1977, som hade rullat endast 475 mil, fick en ny ägare, Svante Andersson, som driver Bilkompaniet i Tråvad i Skaraborgs län (som dock numera ingår i Västra Götalands län). Den tidigare ägaren köpte en gång moppen,för 3,000 kronor, nu hade den inte rullat sedan 1981 utan stått uppställd på en vind.
”Den är aldrig trimmad, utan omsorgsfullt tvättad och polerad under sina glansdagar”, sade säljaren, den dittillsvarande ende ägaren. ”Jag skulle köpa den, oavsett vad den kostade”, sade köparen. Så blev det också.
Somrigt på Torggatan i Varberg – juni 2019
Jag får modevibbar från 1960-talet och kanske också från en tidigare epok, i vilket fall som helst så gillar jag dessa vibbar som mor och dotter utstrålar. 1960-talet var en brytningstid modemässigt och i andra avseenden också. Jag har förresten en kompis som samlar på 1960-talsprylar (gärna bandspelare), han är helt insnöad på perioden trots att han föddes i mitten av densamma och väl inte kan minnas så mycket från tiden.
Lincoln Town Car 2007 vid Stadshotellet i Varberg – juni 2019
Det här långa ekipaget väntar på något, någon eller några, kanske ett brudpar. Om de i så fall skall till kyrkan så är det nära, det är bara att backa ungefär hundra meter så är paret framme vid kyrkporten till Varbergs kyrka och kan där låta förrätta sitt värv, det vill säga få sitt uppdrag (sin vigsel) genomfört och utfört. Men kanske står den långa stadsbilen där och väntar på ett helt annat sällskap eller en nybliven miljardär eller, ja, jag vet inte vad. Det är långt avstånd mellan framdörrar och bakdörrar förresten, det går nog inte bra att småprata med chauffören om man sitter i baksätet.
Skrattmås på is – Varberg – mars 2010
”Ja, vad ska jag säga, jag bara står här. Det var ju nästan tio år sedan bilderna togs och gubbfan (fotografen alltså) har ju pillat med bilderna, jag känner inte igen mej! Minns inte riktigt var det var heller, men i vallgraven vid fästningen tror jag. Jag börjar ju bli gammal nu, jag hade förresten en släkting som blev nästan trettio år, det är lite ovanligt, jag vet inte riktigt hur gammal jag själv är, vår måsfågelbokföring är inte så utvecklad men inte så invecklad heller. Det var ju kul att hålla tal förresten, ska jag fortsätta?” – ”Nä, det räcker bra så här, tack!” – (Måsjäv-l, du kallade mej mej för gubbfan, det glömmer jag inte).”
Skrattmås på is – Varberg – mars 2010
”Kreeäää, kreeäää! = du kan dra åt … kom nu bara inte igen om nio år och visa mej bilderna, jag är inte intresserad! Du kan stoppa dit kameran nånstans där solen inte når!” – (”I ryggväskan kanske?”)
o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o
abandowest 