Ingemar Johansson, Europamästare i tungvikt 1956 …

… + Ingemar-mössan och Ingo the Champ på plats i Anderstorp

Ingemar Johansson (1932-2009) fick utstå mycken smälek (förödmjukelse, näthat om det varit i dag), efter sin finalmatch i Olympiska Spelen i Helsingfors 1952 mot Edward (”Big Ed”) Sanders (1930-1954). Radio- och TV-legenden Lennart Hyland (1919-1993) var en av dem som skåpade ut Ingemar. Det skedde i en direktsändning i radio (= ljudfil av Hylands referat), Hyland ”skämdes som svensk” och tyckte att Ingemar gjorde en slät figur. Jag lyssnade 1952 på radioreferatet men var så pass liten att jag inte riktigt greppade vad som hände. Ingemar blev alltså diskad och till och med fråntagen sin rättmätiga silvermedalj. Birger Buhre (1918–89, sportjournalist, idrottsledare och debattör i idrottsfrågor) var en av dem som yttrade sig: ”… dessa spels fegaste insats”. Ingemar fick dock till sist, 1982, efter påtryckningar från olika håll, sin silvermedalj.

Glokar Well (Oscar Söderlund)

Sportjournalisten Glokar Well (1892-1965, namnet var en pseudonym för hans riktiga namn Oscar Söderlund) hade i Saxon & Lindströms sammanfattande utgåva ”Olympiaden 1952” i alla fall en någurlunda sansad syn på matchen och den diskning som drabbade Ingemar i andra ronden, efter det att han konsekvent hade undvikit att boxas, ganska sannolikt med tanken att matta ut Sanders för att sedan kunna forcera starkt i den tredje och avslutande ronden och förhoppningsvis kunna manövrera ut amerikanen. (Mohammad Ali tillämpade ju ibland den taktiken på sina motståndare). Glokar var också ordförande i Svenska Boxningsförbundet under åren 1931-1955 och även president i det internationella förbundet 1931-47. Han skriver vidare:

”Rent siffermässigt nådde svenskarna samma resultat som i Amsterdam och Los Angeles med en finalist och en semifinalist, Ingemar Johansson i tungviktsfinalen och Stig Sjölin (1928-1995) i Mellanvikt. Intrycket av svenskarnas insatser förstördes dock av att Ingemar Johansson i tungviktsfinalen, som är en av spelens mest uppmärksammade tävlingar, bara flydde undan för att undvika den store amerikanske negern Sanders. Trots domarens varningar ändrade han icke taktik, varför han diskvalificerades i andra ronden och utvisslades av en upprörd publik.”

Det kan tilläggas, att inte heller Sanders försökte utväxla några slag, trots att det var han som jagade och ibland trängde in Ingemar i rephörnan. Dessutom är det, såvitt jag förstår, inte förbjudet att låta bli att slå, även om just utväxling av slag givetvis är avsikten med boxningsporten.

Ingemar warned the second time – Olympiska Spelen i Helsingfors 1952

Glokar Well fortsätter: ”Det var en av de värsta skandaler, som förkommit i en amatörring, och juryn beslöt att icke tilldela svensken någon silvermedalj, ehuru hans placering och poäng som tvåa i turneringen kvarstår: han hade kvalificerat sig till finalen genom knappa segrar över tjecken Netuka, jugoslaven Krizmanic och finnen Koski, och han hade inte varit utan chans mot Sanders, som visserligen slog kolossalt hårt, men icke var hälften så kvick som den rörlige svensken, vilken kunnat utboxa honom, om han använt sin överlägsenhet i snabbhet på det rätta sättet.”

I sin bok ”Sekonderna lämnar ringen” citerar Ingemar några rubriker efter finalmatchen i Helsingfors: ”Flykt i full negerskräck – Skammens bägare tömd i botten – Den rymmande råttan – Den mest harhjärtade insats, vi kan minnas – Denna Olympiads feghetsrekord – Den fegaste boxning som setts – Jag skämdes för att vara svensk.”

Det kan tilläggas, att Ingemars blivande motståndare i tungviktsmatchen 1959 om världsmästartiteln, Floyd Patterson, i detta OS 1952 blev guldmedaljör men i mellanviktsklassen. När Floyd och Ingemar möttes 1959 vägde Ingemar ungefär 89 kilo medan Floyd fortfarande var lättare, hans vikt var ungefär 83 kilo.

Rekord-Magasinet – 1955

Den blivande proffsmanagern Edwin Ahlqvist (1898-1984) intervjuades för en tidning alldeles efter ”skandalmatchen” i Helsingfors och de skrev följande: ”För våra framtidsplaner innebär givetvis det inträffade ingen ändring. Jag vet vad pojken kan, och jag vet att han kommer att bli en bra boxare, och de som nu kommer att allra värst skälla ned honom, skall säkerligen få slå om tonen längre fram, slutade Edwin Ahlqvist.”

Ingemar hade som amatör vunnit SM i tungvikt åren 1950, 1951 och 1952 och han hade ett rykte som knockoutkung och var inför OS i Helsingfors något av en favorit. Ed Sanders, motståndaren i finalringen, dog bara några år senare, i december 1954, efter att ha blivit knockad i en match mot Willie James, som var tungviktsmästare från New England, och matchen gick av stapeln i Boston. Sanders hade dessförinnan boxats åtta professionella matcher på bara nio månader.

Den allra första proffsmatchen gick Ingemar på hemmaplan 5 december 1952 mot fransmannen Robert Mason och Ingemar vann på KO i fjärde ronden. Edwin var manager förstås. I september 1958 mötte Ingemar världstvåan Eddie Machen inför 53.190 betalande på Nya Ullevi i Göteborg och vann matchen på KO i första ronden och övertog utmanarrollen om tungviktstiteln från Machen.

VM-utmanaren Ingemar Johansson och hans manager Edwin Ahlqvist – 1959

Edwin Ahlqvist stod vid Ingemars sida som manager under den professionella tiden. Själv jobbade Edwin i unga år på s/s Kungsholm och kom på så vis till USA, där han även vistades under åren 1922-1928. Där i USA kom han i kontakt med boxningen och levererade bland annat boxningsreferat hem till tidningar i Sverige.

Edwin var också boxningspromotor (marknadsförare), och boxningsarrangör, som under åren kom att arrangera ungefär 110 galor. Han var en ledare, professionell sådan, och hade stor kunskap om hur det internationella spelet inom boxning fungerade. Edwin är också känd som den som 1942 startade och drev veckotidningen Rekord-Magasinet (namnbyte 1955 till Tidningen Rekord, från 1968 Nya Rekord; totalt 1.287 nummer utkom från Cirkelförlaget i Göteborg). Tidningen lades ned 1969.

”Jag var nervös som en premiärskådespelare och såg redan för mitt inre enorma buntar med returexemplar, och anade konkurs och kronofogden på dörrlåset.” I boken ”Må bäste man vinna” uttrycker Edwin sig på det sättet om tillfället då materialet för första numret av Rekord-Magasinet blev lämnat för att tryckas i 30.000 exemplar. Tidningssatsningen 1942 låg i alla fall rätt i tiden då mitt under världskriget och Rekord-Magasinet blev framgångsrikt. Försäljningskurvan steg förstås i anslutning till Ingemars uppåtgående segrar i proffskarriären med en topp när han 1959 blev världsmästare, och det fanns under den period som jag läste tidningen nästan varje vecka något om och med Ingemar.

Ingemar Johansson – 1955

Bild ur Rekord-Magasinet 1955

Ingemar blev alltså professionell boxare och Edwin Ahlqvist blev hans manager från hösten 1952. När ovanstående nummer av bildtidningen SE kom 1955 ut hade Ingemar avverkat 11 proffsmatcher och vunnit samtliga, sju av dem på knockout (KO) eller teknisk KO (domaren hade brutit matchen till Ingemars favör).

Den allra senaste matchen och vinsten var den i augusti 1955 mot den 13 kilo tyngre (101 kg) och äldre tysken Hein ten Hoff, där matchen var avverkad på två och en halv minut ungefär, Ingemars motståndare var då utslagen. 22-årige Ingemar dansade krigsdanser i ringen innan han gick in i duschen, meddelades det. -”Behöver du verkligen duscha efter två minuters boxning?”, frågade någon. ”Jo, fotoblixtarna gjorde mej svettig”, svarade Ingemar. / Länk här till matchbilder.

”Ingemar Johansson sänder Franco Cavicci till golvet för full räkning vid EM-matchen” – Bologna, Italien – Tidningen Rekord 1956

Två matcher med poängvinster gick Ingemar sedan, innan han fick en efterlängtad match om Europatiteln, nämligen 30 september 1956 i Stadio Communales i Bologna mot italienaren Franco Cavicchi. Det blev en hård kamp i tretton ronder innan Ingemar fällde Cavicci med ett kroppsslag och Europa-mästartiteln hamnade i Sverige.

Matchen mot Franco Cavicci 1956 sändes faktiskt i svensk radio och det var ohyggligt spännande för en liten kille som jag att följa den drabbningen. Glädjen var stor när gossen förstod att den bamsige italienaren inte hade kommit på fötter innan domaren räknat till tio. – Att vara Europamästare i tungviktsboxnng hade en riktigt hög status vid den tiden, 1956, för att inte tala om världsmästartiteln, men en sådan match för Ingemar var ännu inte på tal.

Tidningen Rekord 1959

Det var andra tongångar beträffande radiosändning när det verkligen blev aktuellt med en VM-match i USA 1959, det blev ingen sändning alls i svensk radio. Det var med hjälp av Radio Luxembourg som direktreferat ordnades, men det får vi ta en annan gång. I Sveriges Radio löd domen så här, förkunnad genom en kommuniké 28 maj 1958: ”Inga referat av boxnings-matcher, vare sig direkta eller inspelade, skall sändas i radio eller televisonen”. Ett litet förbehåll dock: ”Beslutet gäller inte programinslag av nyhetskaraktär.”

Ingemar-mössan 1958

Vem ville inte ha en Ingemar-mössa? Jag vet inte vem som inte ville, men själv ville jag absolut ha en sådan. Jag fick en Ingemar-mössa och med den följde ett äkta fotografi (bilden längst upp på sidan) på Europamästaren Ingemar i slagfärdig position och med en äkta namnteckning på fotot, jag var nöjd.

Sportjournalisten Henry Eidmark (1897–1973), som ibland nyttjade signaturen Louis Coignet, skrev 1958 om Ingemar: ”Jag glömmer aldrig den vinterkvällen i Götet, då boxnings-entusiastiske klichéfabrikör John Andersson animerade (uppmuntrade) mig att gå på Göteborgs DM i juniorboxning. – ‘Du ska se, att där kommer opp en grann pöjk i tungvikt! Den e så bra, att Edwin borde ta hand om’en ögonblickligen.‘

Den fine boxningstränaren John A. hade 100-procentigt rätt i det. Inte sedan jag såg rödhårige Olle Tandberg (1918-1996) som valpig 14-åring slå raka vänster i Djurgårds-cirkus, har jag blivit så förtjust i en ung boxargrabb som i Redbergslids nya tungviktsfynd Ingemar. Grabben var bara 15 år men boxades stilrent, ja direkt vackert, och framför allt, han begrep att intuitivt själv gå undan, när motståndares rallarsmockor kom susande. En pojk med talang, ingen som helst tvekan om det. Och en naturlig tungviktare, som redan före läsåldern passerade 80-kilosstrecket. Trots sin späda ålder visste Ingemar förbluffande mycket om gamet – man såg, att han fostrats i en klubb med gammal fin, ingrodd boxningskultur.”

All Sport Julnummer – 1958 – (kostade kronor 2:25)

What shall be on the Ingemar front in 1959? Jo, Ingemar fick sin match, boxades om titeln på Yankee Stadium i Bronx i New York 26 juni 1959 (på morgonen 27 juni svensk tid) och besegrade då den tidigare mästaren, Floyd Patterson, och blev oerhört uppmärksammad i Sverige, i USA och över hela världen. Läs bara följande till exenpel:

Jag nämnde för en vän i USA att jag skrev om Ingemar på min blogg och fick då genast följande svar:

”I listened to that fight on my portable radio. Those two contestants were both gentlemen artists (too nice for todays boxing world). And I say portable radio because it still made some use of a vacuum tube, a leather case, and a 90 volt battery. Also radio because cable TV had not yet been invented. I had to sneak my radio into bed with me because I wasn’t allowed to stay up that late.” – Vännen skickade till och med en bild på den aktuella lilla radion av fabrikatet Philco. För den som vill veta mer om radion så finns lite tekniska data här också. – Thanks Stuart for your little Floyd – Ingemar story, I loved it!

På biljetten står matchdatum 25 juni, men på grund av dåligt väder i New York flyttades tillställningen fram en dag. Ingemar vann ju i alla fall och behöll sedan sin världsmästartitel mindre tid än ett år, från 26 juni 1959 till 20 juni 1960, men …

Ingo, The Champ, f.d. världsmästaren – Anderstorp Raceway – 1974

… ”Once a champion, always a champion”, ”en gång mästare, alltid mästare”. Ingemar var 1974 på besök i depån vid Formel 1-racet i Anderstorp, ganska exakt femton år efter det att han blev just Champ, Champion of the World, världsmästare, och hade som det verkade fortfarande status som mästare,

Ingemar Johansson – 1974

Ingemar kom att kallas Ingo inför matchen 1959 mot Floyd. Det var någon amerikansk journalist som tyckte att ett trestavigt förnamn var för krångligt att uttala. Denne Ingo var ett omåttligt populärt åskådningsobjekt i depån vid Formel 1-tävlingarna i Anderstorp 1974 och samlade människor runt sig. Någon i hans eget följe sade: ”Ingemar, you are even more popular than the drivers!” (Ingemar, du är till och med mer populär än förarna!).

Ingemar Johansson vid Texaco Grand Prix – Anderstorp – 1974

Stefan Tolinsson

En som har intresserat sig för Ingo the Champ, Ingemar Johansson, är Stefan Tolinsson från Ingemars hemstad Göteborg. Han har samlat på sig en försvarlig mängd med Ingemar-relaterade prylar, 3000 stycken eller, vid det här laget, möjligen långt fler. En stor del av dem finns på Idrottsmuséet i Kviberg, Göteborg, och med hjälp av denna länk så går det att beskåda delar av Stefans samling.

Jag träffade Stefan 2014 på då nyöppnade Bynanders Motormuseum i Svenljunga sydost om Borås. Han satt intill ett av de fordon som Ingemar en gång i tiden var ägare av. Ingo tjänade ju en del pengar på sin professionella sport liksom på reklam och allt möjligt annat och pengarna skulle användas till någor, bland annat till bilinköp. Detta inköp blev en Excalibur SS Roadster 1968 med en Corvette V8-motor 300 bhp (hk), allt var byggt på ett Studebaker-chassi. Designen var utförd av Broks Stevens och skulle vara en slags hyllning till Mercedes Benz SSK från 1929.

Ingemars Excalibur SS Roadster 1968 – Bynanders Motormuseum – 2014

Intervju med Stefan Tolinsson, ljudfil: http://www.ljungskilenyheter.se/arkiv/10662

Annons i All Sport Julnummer 1959

Ingemar sysslade med mycket efter den aktiva karriären, han var bland annat själv promotor tillsammans med kompisen Bertil Karlsson och de arrangerade tjugotalet galor, bland annat med Bosse Högberg som huvudnummer.